Time to fly again

Sista timmarna i Cochabamba..Klockan 14.00 idag lyfter jag och Carin fran Cochabambas flygplats. (med det sakraste och basta flygbolaget som Bolivia erbjuder, for att lugna oroliga foraldrar..) Vi bestamde oss for att nagra extra hundralappar och 25 minuters flygresa lockade betydligt mycket mer an att snala och sitta 10 timmar pa en nattbuss langs serpentinvagar bland over bergen. Skont att slippa vakna med jamna mellanrum av ett orovackande dunder och tro att man ar pavag nerfor ett stup fast det bara ar vagen som just blivit lite extra brant och stenig. Flyg fick det alltsa bli.

Igar var sista dagen pa var tre veckor langa praktik i samhallet Alto Buena Vista och det var trots allt blandade kanslor som fanns med en hela dagen. En stor gladje over att fa aka till La Paz for atersamling med alla de andra som gjort praktik pa andra stallen, och aven over att hemresan nu narmar sig ordentligt. Dock infann sig en sorgsenhet over att lamna detta stalle som man lart kanna ratt val anda under dryga tre veckor. Framst over att lamna barnen som man vet har haft och fortfarande har det svart, har uppskattat ens narvaro och hjalp, och kanske inte forstar att vi formodligen aldrig kommer ses igen. Man har hunnit fasta sig speciellt vid nagra barn som man spenderat mycket tid med och som man garna skulle vilja fortsatta peppa och finnas till hands for.

Jag hoppas att det kommer vara mojligt att fa reda pa hur det gar for de har barnen, att de kan stanna kvar i skolan, att de far fortsatta komma till centret pa eftermiddagarna, att de far det battre och battre pa alla vis. Samtidigt har ju jag och Carin sett hur det ser ut i Alto Buena Vista och det ar valdigt frustrerande att inse att manga av barnen antagligen inte kommer att fa sa manga chanser och mojligheter i livet. Vi hoppas dock att skolan och aktiviteterna kring den, som ar otroligt viktiga bestandsdelar i barnens liv i Alto Buena Vista, fortsatter utvecklas som de har gjort hittills, och att det pa sa vis uppstar alltfler mojligheter for alltfler barn.



Sista dagarna har jag och Carin, forutom det vanliga jobbet med barnen, haft fullt upp med att intervjua personer om skolan och barnens situation i Alto Buena Vista, det vill saga, jobbat med vart tema som vi ska ta med oss hem och dar arbeta vidare med. Jag har varit med och kikat pa hur en musik- respektive idrottslektion gar till. Musiken bestod av att sjunga nationalsangen tre ganger, resten av tiden gick at till att barnen i denna andraklass skulle kopiera tva verser av "El himno de la Madre" (Hymn till modern) fran tavlan till sina skrivbocker. Det var den "musik"-lektionen det.. Idrottslektionen for en fjardeklass inneholl en massa ovningar med boll, vilket val inte sag alltfor roligt ut; kasta upp bollen, spring och fanga. Kasta upp bollen, klappa handerna, spring och fanga. Kasta upp bollen, snurra runt, spring och fanga. Osv.. Men det var i alla fall aktivitet pa idrottsplanen, positivt det i alla fall. Jag fick aran att avsluta lektionen med min gamla favoritlek fran de fina minitennis-tiderna i Gustafs gympasal; "Ett, tva, tre". Eller som jag sa valdigt fyndigt dopte den till pa spanska; "Uno, dos, tres". Jag tror barnen tyckte det var lika roligt som jag har tyckt, aven om det blev lite annat med 40 deltagande ungar istallet for 10-15 som jag ar van vid nar det galler denna lek.

Ytterligare nagot som jag sysslat med de sista dagarna ar att ga runt i klass 1, 3 och 5 och gett barnen varsitt papper for att rita sina framtidsdrommar. Det har tagit lite tid, men resultatet blev verkligen lyckat sa jag ar glad att jag genomforde det. Det kanns fantastiskt att nu kunna ta med sig ungefar 120 teckningar dar barnen lagt ner bade tid och tanke pa att visa mig vad de har for drommar. Det var drommar som handlade om alltifran att ha ett fint, monstrat paslakan till att ha en pappa. Jag kan bara saga att det var en rorande upplevelse att titta igenom manga av teckningarna. Skont att fa veta att barnen har drommar anda. Det skulle vara intressant att gora samma sak i Sverige, med samma aldrar, och se om och hur drommarna skiljer sig mellan barn i dessa tva helt olika lander.



Innan vi akte hit till Bolivia har hela klassen jobbat en del med att samla in pengar for att ta med till de fem olika barn- och ungdomsprojekt som vi har varit utspridda pa under dessa tre veckor. Tack igen till er som har bidragit till att vi kunde ta med oss ca 1300 kr till varje projekt! Jag och Carin har anvant pengarna till flera olika saker. Bland annat har vi fyllt pa utbudet av leksaker och saker som barnen kan sysselsatta sig med pa eftermiddagsverksamheten. Det blev rockringar, hopprep, tennisracketar, twister och nagra andra spel.

Succé blev det nar vi plockade fram allt detta igar. Jag har inte sett sadan aktivitet bland barnen pa hela tiden har..det kandes darfor som en bra investering nar vi sag hur valanvanda alla saker blev pa en gang. Vi har ocksa kopt lite nya laromedel att anvanda i biblioteket. Dubbla uppsattningar av alfabet och siffror i plast for barnen att ova sig med samt en hel massa kopior av ovningar inom matematik och spanska. Jag och Carin stod igar eftermiddag och kopierade totalt 650 kopior av olika ovningar som vi sedan lamnade till larare Narda i biblioteket att forvalta och forbruka. Vi har markt under tiden i skolans bibliotek att variationen inte ar den basta nar det galler satt att lara ut alfabet och rakning, sa vi hoppas att dessa uppgiftspapper ska forbattra detta och hoja motivationen bland barnen. Vi lamnar dessutom de pengar som blev over for att kunna kopiera upp mer nar det behovs. Vara investeringar verkar uppskattade, sa vi kanner oss nojda med hur vi anvant pengarna och hoppas ni som skankt oss pengarna kan kanna er lika nojda med vara val.

Forutom att det rockades loss med rockringar, hoppades hopprep och spelades spel igar pa eftermiddagen, blev det ocksa lite avskedsfest i form av lask och chokladbollar som jag och Carin knadat ihop i mandags. Jag tror vi gjorde den storsta satsen jag nagonsin sett och vi maste ha haft nara 200 chokladbollar nar vi var fardiga. Jag kan passa pa att saga att man verkligen saknar lyxfenomenet "rinnande vatten" efter att man har rullat chokladbollar.. Vart ihardiga bakande rackte i alla fall till att bjuda runt bade har och dar, barn som vuxna. Chokladbollar ar alltid ett sakert kort hemma i Sverige, och som vi till var stora gladje upptackte, sa aven i Bolivia.

Nu ar chokladbollarna dock slut, precis som var tid i Cochabamba.
For denna gang ar vi nojda, och aker nu mot La Paz, men vem vet, kanske kommer det nagon gang i framtiden ett tillfalle att aterigen rulla chokladbollar till barnen i Alto Buena Vista.




Tanker pa er allihop darhemma, hoppas ni mar bra och att ni har mysiga varkanslor att dela med er av nar jag kommer hem!

Stora kramar //Maggis