Maggan och Carin intar Cochabamba

Da var vi i Cochabamba, bara jag och Carin. Resten har akt till sina respektive projekt i La Paz och pa Isla del Sol. Bakom oss har vi alla lamnat Sucre och ett tva veckor langt och valdsamt vattenkrig. Jag har nog haft for mycket annat att beratta om for att namna denna vardagliga del av resan som i arlighetens namn, hur kul det an ma lata, mer eller mindre borjar driver mig till vansinne.

Det ar namligen El Carnaval i Bolivia. Sedan i torsdags fram till idag, tisdag, har karnevalen varit i full gang. Karnevalen innebar mycket skoj; folk ar allmant glada, dansar som galna genom stan i orakneliga karnevalstag, och umgas och festar tillsammans. Men, en ytterligare "detalj" som ar den mest markbara med El Carnaval ar alltsa att det pagar fullt vattenkrig langs gatorna.
Visst ar vattenkrig roligt, och for att forbereda folk ordentligt sa borjar man redan fira karnevalen ett par veckor i forvag, varfor vi har "deltagit" i detta vattenkrigandet anda sedan vi anlande till Sucre. Mindre roligt faktiskt. Nar val festivalen borjar blir dessutom krigandet bara intensivare for var dag.

Jag kan inte saga att jag har skrattat mig igenom tva veckor av en standig vetskap av att utgang genom dorren innebar dyblota klader. Stundtals har det dock varit underhallande.
I fredags gick vi med hela skolan dar vi pluggat spanska, larare, elever, ja alla, ut i ett alldeles eget karnevalstag med egen orkester och allt, de flesta deltagarna valutrustade med vattenballonger och vattenpistoler. Det blev en blot historia, minst sagt, men en upplevelse! Denise hade dock oturen att fa en stenhard vattenballong ratt i ogat vilket resulterade i att ogat blev ordentligt svullet och skiftade nagot i blatt. Inte en helt ofarlig tradition, denna El Carnaval.

I sondags var det ocksa dags for familjefest hemma hos mig, som har bott hos en av fyra sytrar vilka delar ett stort hus och innergard med sina respektive familjer. En trevlig historia det med. Jag stannade dock aktivt inne fran dansandet eftersom jag redan trottnat pa att byta klader och tankte att jag skulle fa slippa det en gang till. Det hjalpte dock inte som jag trott. Da det stora karnevalstaget atervande till garden, med deltagare mer eller mindre dyngsura, slangdes namligen alla en efter en i barnpoolen som hela tiden har statt mycket lagligt uppstalld pa garden, val fylld med vatten. Jag undslapp inte utan hamnade i poolen jag med.

Som sagt, lite galet och lite skojigt, men det ar verkligen extremt nu under karnevaldagarna och for en vanlig, aterhallssam och sansad Svensson-svensk som jag blir det tyvarr lite for mycket. Kultur, tradition och nya upplevelser i all ara. Men folk star overallt, pa bilflak, trottoarer och dorroppningar, redo med ballonger, pistoler och stora baljor med vatten, avsedda att kastas pa den olycklige som rakar ga i narheten, finkladd eller inte, packad med ryggsack eller inte, utrustad med kamera eller inte, du blir blot! Det finns verkligen ingen lag, ingen hansyn, inga undantag. Hela familjer, unga som gamla, alla bade bloter ner och blir blota. En sak som karnevalen i alla fall har lart mig ar ett nytt spanskt ord; mojada = dyblot.. Jag och Carin ar som sagt vid det har laget ratt trotta pa att standigt oroa oss for att bli nerdrankta. Skont att vi aker fran Sucre nu tankte vi darfor igar kvall nar vi satte oss pa nattbussen mot Cochabamba och vart 3-veckorsprojekt har. Men, vi har markt efter idag, att det inte ar over riktigt an..

Klockan 6 imorse var vi i alla fall framme i Cochabamba och Anna, var hollandska handledare som bott har i 11 ar, kom och hamtade upp oss med sin minibuss. Hon verkar vara en "sprallig" kvinna i 50-arsaldern som forst snabbt visade oss skolan dar vi ska praktisera och sedan tog oss till familjen dar vi ska bo nu under dessa veckor. En trevlig familj pa fem personer, mamma Helen, pappa Leonardo och tre barn som ar 2, 6 och 8 ar gamla och valdigt nyfikna; Ibet, Cesar och Brian. Jag tror jag och Carin kommer trivas har. Det ar helt okej standard, nastan battre an vi hade forberett oss pa. Lite anpassning ingar dock, det finns namligen inget rinnande vatten. Jag har redan klarat att tvatta haret under hink, med viss assistans fran Carin, och kande mig ganska nojd med det. Man maste fa ge sig sjalv berom for de sma sakerna..

Jag och Carin sitter nu och bloggar lite, pa familjens nystartade internetcafé. Nastan for bra for att vara sant, att vi har internet vagg i vagg med vart sovrum. Med andra ord sa kommer jag kunna halla uppdaterat i bloggen i alla fall!

Ytterligare ett maratoninlagg fran Bolivia. Jag ska forsoka bli battre pa att uppdatera lite at gangen, men jag har svart for att vara kortfattad, ett for manga av er valbekant problem nar det galler mig.. Jag hoppas i alla fall att ni har gladje av att lasa sa som jag har av att skriva!

Massa kramar fran mig harifran mitt nya hem; Cochabamba.

Sucre - aventyren fortsatter

Andra veckan i Sucre har just borjat. Vi har nu bara tre dagar kvar av de 10 vi har totalt for att fa spanskan pa topp.. vi far se hur det gar..men forbattring har det blivit i alla fall..poco a poco ;)
Nu har det paserat en helg har i Sucre, en helg som var lika fylld av intryck som dagarna innan.

I lordags var vi hela dagen i Potosí, som faktiskt ar varldens hogst belagna stad, med sina 4000 meter over havet. Det ar ocksa en av sydamerikas idag fattigaste stader. En stad som under 1600-talet i motsats var en av varldens RIKASTE och mest tatbefolkade(!). Potosí har namligen en silvergruva, som spanjorerna mer eller mindre uttomde under kolonialtiden, och som man kan forsta, sa blev inte mycket kvar i Bolivia..valdigt lite, om ens nagot hamnade hos bolivias urbefolkning. Gruvan ar fortfarande i bruk, men som sagt, det ar mycket svart att hitta nagot silver i berget nu. Manga som jobbar och bor vid gruvan har generationer av gruvarbetare bakom sig och har svart att slappa den stolta traditionen, aven om familjerna lever otroligt fattigt. Sa det handlar om valet att "svika sina forfader och historia" eller "ge sin familj mojlighet till en battre framtid." Det ar antagligen ett svart beslut eftersom en andring inte ar en garanti for forbattring.

Vi fick i full gruvarbetarmundering ga in i en av de otroligt manga gruvgangar som finns i Potosí. Det ska erkannas att det var skont att komma ut i det fria igen, efter nagon timma inne i morkret och vaggarna som faktiskt smulades sonder som sand nar man tog pa dem. Det var dock en intressant tur, vi hade en guide med oss, Wilfredo, som sjalv borjade jobba i gruvan nar han var 12 ar, men som nu driver eget guideforetag istallet. Det ar generellt mycket unga manniskor som jobbar i gruvan. Anmarkningsvart ar att medellivslangden for en gruvarbetare ar 35-40 ar.. inte helt ofarligt jobb med andra ord..
Det finns hur mycket som helst att beratta om gruvan i Potosí, men jag far beharska mig, sa ni orkar lasa :)

Sondagen gick at till en trekkingutflykt som i forvag sades ta 4 timmar, men som landade pa 9 timmar, en smarre andring i planeringen.. Vi fick aka minibuss uppfor slingriga vagar, for att ta oss upp till en gammal inkaled, som vi skulle vandra. Vi tog oss fran 3800 m.o.h ner til ca 2800 m.o.h, en vandring pa ca 7 km, en pafrestande fard minst sagt.. Men, utsikten var himmelsk, eller "divina" som det utlovades (gudomlig). Sa det var vart anstrangningen..
Dock var halva gruppen, inklusive mig sjalv, sangliggandes hela mandagen efter att ha tomt sina magar pa alla mojliga otrevliga vis pa sondagnatten.. vi kan lamna det dar.. mer info kanns mest onodig..

Kanske var det hojden, anstrangningen, solsting eller ren utmattning. Eller sa hade vi fatt i oss lera efter att tre ganger ha hjalpts at att kasta stora stenar i de enorma lersparen som bussen envisades med att kora fast i.. och vi snackar inte lervag a la Sverige nu.. utan lervag a la Bolivia.. Inte att leka med. Jag kan saga att alla sag ut att ha varit med i gyttjekrig efterat, vissa kanske mer at gyttjebrottningshallet.. Just for stunden sa var det faktiskt ganska roligt, en upplevelse sa att saga.. men det vore kanske inte konstigt om vi fick i oss nagot av den "roliga" leran..darav mangas mindre roliga, nattliga foljder..

Men, nu borjar vi allihop bli fit for fight igen, skont nog.. sa, nu kanns det som sagt faktiskt vart besvaret :) Hasta luego amigos y amigas!

Fangelse och kvinnojour

Alla kvallar denna vecka har vi studiebesok inom vart kurstema, manskliga/barns rattigheter.
Igar var vi pa fangelset San Roque har i Sucre for att se hur de 15 kvinnorna som sitter dar har det. Det ar avdelat man och kvinnor, och vi slapptes alltsa in pa kvinnoavdelningen efter att ha lamnat in vara pass och mobiler till vakten forst.

Det var en ganska liten avdelning de hade att dela pa darinne. Vissa delade cell som viserligen var som mer eller mindre slitna smarum. Jag och Clara fick ga med en tjej, Lidia, in till hennes krypin som var inrett med lite lanat krimskrams fran fangelset. Vi forsokte prata lite om hennes situation, hon hade varit dar ett ar och skulle sitta av ett och ett halvt ar till. For vad hon satt fangslad fragade vi inte, men de flesta som sitter harinne har akt in for mindre stolder och inbrott for att noden tvingat dem, och nagra sitter inne for droghandel. Kvinnan som halsade oss valkomna in pa avdelningen sitter dock av ett 30-arigt straff for vad hon kallar svartsjukemord pa sin man. En valdigt sot och trevlig dam com verkade hur harmlos som helst..

Det kandes trots allt valdigt sakert och tryggt att vara darinne, alla kandes som vilka kvinnor som helst och man forstod att de inte hade det latt darinne. De utfor en hel del hantarbete som de forsoker forsorja sig pa vilket ar ratt svart eftersom det mycket sallan kommer besokare, alltsa potentiella kopare, till fangelset.. 4.50 bolivianos var, vilket motsvarar ungefar 5 kronor, far dessa kvinnor om dagen av staten. Det har med andra ord inte speciellt mycket att leva pa..

Aven om det var manga tunga amnen det talades om under besoket fanns det ocksa lite gladje med. Vi hade med Gunillas hjalp kopt med oss 15 meter tyg, farger och penslar till allihop for att bidra med nagot till deras hantarbete. Det verkade vara valdigt uppskattat, vilket sjalvklart var roligt att se. Dessutom fanns en 4-arig flicka, Rut, pa fangelset ocksa. Trots det tragiska i det faktum att hon var dar, spred hon i alla fall gladje och energi. Hon ar dotter till en av kvinnorna som sitter dar, och Rut har alltsa sorgligt nog fangelset som sin hemadress. Hon ar antagligen (kanske som tur ar) omedveten om att det ar en valdigt speciell och svar situation hon befinner sig i. Pa dagarna gar hon i alla fall pa ett dagis utanfor fangelset dit en fangelsevakt foljer henne, och sen hamtar henne tillbaka. Rut blev, nar jag visade kortet jag tagit av henne, valdigt fascinerad av min kamera, och nar hon val upptackte konsten att fota sa blev jag utan kamera under atminstone 10 minuter.. sa nu har jag foton pa allt och alla fram himmel och jord som befann sig i hennes narhet under de tio minuterna :)

Idag pa eftermiddagen har vi besokt en kvinnojour dar man hjalper kvinnor som blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt utnyttjade av sina man. Har far de gratis hjalp pa alla satt, och de kan bo har, fran nagra dagar upp till ett ar om det ar nodvandigt. Aven barnen kan bo har. Nu fick vi en rundtur pa organisationen och fick aven lite snabbt traffa tva kvinnor och deras barn som bara varit dar nagra dagar. De hade jobbat hart hela dagen for att gora "pasteles", typ efterrattspiroger, och en slags fruktsoppa, gjord av en sarskild rod majs, vars namn jag tyvarr inte kommer ihag..Det var delikat ska jag tala om i alla fall! Barnen gav oss alla varsitt hjarta dar det stod "Una persona vale más que un mundo" som betyder "en person ar vard mer en en varld" som ar organisationens ledord. En jattefin gest, bade mat och hjartan, som vi besvarade med att bidra med lite klader och annat smatt och gott till de tva familjerna. Aterigen far vi god anvandning for de pengar som ni slaktingar och vanner har hjalpt oss att fa ihop infor resan..
Imorgon ar det besok pa ett dagis dar det tydligen ska finnas 120 barn att prata och umgas med..det blir spannande.. :)

Nu ska jag ga med denise och carin till nat café och ata nanting och skriva lite spanskalaxa.
Tills nasta gang.. hoppas ni mar bra allihop!
Chao!

Rapport fran Sucre

Forst, tack allihop for dom fina halsningarna jag fatt i kommentarerna till mina inlagg! Det ar verkligen jattekul att hora ifran er och att ni ar intresserade av att lasa om mina strapatser!
For att lugna syster och kusin.. min kamera fungerar fint, det ar bara overforingen till andra media som gar mindre bra.. men det ska nog losa sig..ratt snart hoppas jag eftersom jag redan efter fem dagar ar uppe i 500 foton.. :)

Nu, en "liten" rapport. Det ar egentligen omojligt eftersom man hinner vara med om sa galet mycket pa sa kort tid.. Nu ar vi i alla fall framme i Sucre som ar en av de storsta staderna i Bolivia med 300 000 invanare. Har ar de flesta starkt overtygade (och aven angelagna om att overtyga oss) om att det ar just Sucre som ar Bolivias huvudstad och inte La Paz, som faktiskt klart och tydligt star som oficiell huvudstad. Mycket spannande..

I Sondags flyttade vi alla in i varsin vardfamilj har i Sucre. Jag bor hos en kvinna som heter Nancy och hennes 17-arige son Victor. Det ar valdigt speciellt att komma in i nagons hem pa det viset och att bara kunna gora sig forstadd pa spanska. Men det ar givande! Tanken har i Sucre ar ju att vi ska forbattra sprakkunskaperna och komma in i kulturen. Jag har ett eget rum och en egen toalett, i vilken man, precis som resten av landet, inte far slanga papper. Nagot att vanja sig vid. Varmdusch har jag faktiskt till och med. Men den ar mer dusch an varm..

Idag ar det onsdag och vi har gatt tre dagar pa La Academia Latinoamericana de Español har i Sucre. De har tva veckorna har vi spanskalektioner fram till lunch och sedan gar vi hem till vara respektive familjer och lagar och ater lunch med familjen. Det ar ratt maktiga maltider som alltid bestar av en soppa till "forratt" (modell gigantisk) och en huvudratt med kott, ris, pasta eller potatis (och ibland allt pa en gang) sa matt pa lunchen blir man! Frukosten daremot ar inte av min natur. Den bestar av en luftfylld brodbit och en kopp te. Det blir till att ga pa diet for mig som ar van vid att ata en tallrik fil eller grot, tva smorgasar, ett agg, ett glas juice och en kopp te pa det. Jag ska handla kex imorgon pa det enda "storkopet" á la Ica som finns har for att klara mig fram till lunchen. Man far ju anpassa sig, helt klart, men for allas trevnad ar det nog bast att jag far mina kex att knapra pa tills min mage (och mitt humor) vant sig lite battre vid nedskarningarna..

Pa tal om mat.. nu ska jag kila ivag och fylla min mage med nagonting middagsaktigt..
Hasta luego amigos!

And now, we´ve flown..

Ja, då var vi här.. I Sydamerika, på Anderna, i Bolivia! Det måste erkännas att det är svårt att ta in att vi faktiskt befinner oss på andra sidan Atlanten, att vi nu har påbörjat resan som vi pratat om, förberett, och haft i centrum så länge. Det har hela tiden känts som något som ligger långt fram i tiden och som aldrig riktigt skulle komma nära. Men, se det gjorde det. Resan, Bolivia, La Paz, den stora upplevelsen, allt det är här, alldeles just nu, och jag försöker förstå det.

Känslan när vi klev av planet var helt otrolig. Vi åkte hemifrån onsdag natt i det slaskigaste av snöovader och klev, ett och ett halvt dygn senare efter 18 timmars sittande på tre olika flyg, ut i en gassande morgonsol utanför El Altos flygplats. Med solskyddsfaktor 30 i ansiktet, lite faktor 50 på näsan, ett förvirrat huvud samt en välanvand och rastlös sätesmuskel klev jag ut och blev alldeles lycklig. Exotiskt, det var det första ordet som dök upp i min dåsiga hjärna. Det var klarblå himmel, kraftigt solsken trots att klockan var 7 på morgonen och vacker grönska stod i förgrunden av snöklädda bergstoppar.. Jag blev faktiskt överraskad av det jag såg. Jag hade förväntat mig ett kalt, hårt och slitet landskap. Det med tanke på att El Alto är den fattiga före detta förorten, men numera staden, som i storlek med sina en miljon invånare faktiskt har gått om huvudstaden La Paz. På vägen från El Alto och dess 4000 meter över havet ner mot La Paz såg man dock, tyvärr, tydligt de tecken på fattigdom som man andå hade ställt in sig på att se här. Fotona får jag lägga till senare eftersom min kamera alternativt datorn här (eller båda två) strejkar för tillfället. Men, ett tips, här finns en bra artikel om El Alto for den som är intresserad: http://ubv.se/tidskriftenla/762/el-alto-lantisarnas-snabbvaexande-stad

Väl nere i La Paz ställde vi av vår packning på hotellet som vi bokat, ett mysigt litet ställe i La Paz centrum. Sen var det frukost som stod först på prioriteringslistan, en välbehovd sådan. Resten av dagen tog vi oss runt i stan så gott vi kunde for att utforska, och jaga boliviansk telefon och telefonkort. Något som visade sig vara knepigare an väntat, de flesta mobilerna är begagnade och har, som vi fått erfara, ett begränsat fungerande.
Vi fick känna av höjdens effekter, vissa mer än andra eftersom det är väldigt individuellt hur man påverkas. Efter 20 meter i minsta lutning gick i alla fall hjärtat på högvarv, och andfådd blev man så fort man yttrade ett par ord samtidigt som man gick.

Igår kväll var alla helt galet trötta, kanske inte så konstigt med tanke på resan och de extrema forhållandena här, för att inte nämna alla intryck. Vi åt ändå alla en god och mysig middag tillsammans innan vi, tröttare och tyngre i huvudet än jag kan minnas att man någonsin varit, överlyckligt intog sängen kl 9.

Nu är det lördag morgon, en godkänd frukost är avklarad och en ny dag av intryck väntar.
Ikväll ska hela truppen åka en 12 timmars nattbusstur till Sucre där den två veckor långa språkkursen väntar. ännu en trevlig natt for våra, forhoppningsvis härdade, sätesmuskler..

Jag onskar er alla en trevlig helg!
Kramar fran mig och La Paz

Time to Fly

Så är det snart dags, på riktigt. Klockan tycks nästan tävla med sig själv om hur fort den kan få sina minuter att gå. Klockan visar snart på 01.00 och det innebär att vi om en halvtimme ska packa in oss i våra två minibussar för att ge oss av mot Köpenhamn där flyget ska ta oss vidare.
Först mellanlandar vi i London, där vi hoppas att det dåligt tajmade snökaoset har lagt sig, för att sedan snabbt hoppa över till nästa plan som tar oss till Miami.
Här får vi inte heller stanna speciellt länge, utan vi tar ett snabbt planbyte igen för att till slut hamna på det plan som styr riktningen mot Bolivia och dess huvudstad La Paz.

Klockan 12.45 svensk tid (06.45 lokal tid) på fredag ska vi, åtminstone enligt våra papper, ha landat på El Alto, flygplatsen i La Paz som faktiskt är den högst belägna i hela världen. Här kommer vi befinna oss på hela 4000 meters höjd, så man får säkerligen prova på en viss höjdsjuka de första dagarna under tiden kroppen vänjer sig.
Det kommer bli nästan två hela dagar i La Paz innan vi på lördag kväll tar nattbussen söderut mot Sucre som är vår första egentliga anhalt. Här ska elva flitiga kurskamrater gå på språkkurs två veckor för att mata in så mycket spanska det bara går. Under tiden jag trimmar mig i det spanska språket kommer jag bo hos en lokal familj som jag ska berätta mer om lite senare.

01:20, nu är det verkligen hög tid att släcka ned datorn, knäppa igen 60-litersryggsäcken och härmed börja mitt äventyr..

Bolivia, here I come..Time to fly

I'm Ready to Fly

Det är måndag kväll, två nätter till avresa mot Köpenhamns flygplats och jag har äntligen skapat en blogg. En liten enkel dagbok för att hålla er, mina nära och kära, uppdaterade om vad som händer och sker när jag beger mig till Sydamerikas fattigaste land; det mångkulturella och intressanta BOLIVIA.

Bolivia som alldeles i denna stund är med om betydande förändringar. I detta land, där 60-70% av den 9 miljoner stora befolkningen består av ursprungsfolk men där den vita, rika minoriteten hittills tagit sig ensamrätt på det mesta, har man just röstat igenom en ny grundlag. I den erkänns till exempel ursprungsbefolkningens rättigheter och deras många olika kulturer och språk, man har gjort en jordreform som sätter en gräns för hur mycket mark en enda person får äga och man har också gett kvinnorna större frihet och möjligheter. Det är en viktig och stor förändring som håller på att ske i Bolivia, och även i Sydamerika som kontinent. Förhoppningsvis har vi turen att på flera sätt få se och uppleva positiva följder av den här pågående förändringen.

Trots att nervositet och resfeber under ganska lång tid har varit lite onödigt stora delmoment av mina reseförberedelser så känns det nu otroligt spännande och motiverande att få åka iväg och ta del av allt som Bolivia har att visa, både bra och dåligt. Jag ser fram emot att äntligen få se och uppleva allt med egna ögon efter allt man läst, sett och fått berättat för sig. Jag ska ta in så mycket jag bara kan, lära mig av det Bolivia visar mig, och ta med mig allt hem och berätta vidare för alla som vill lyssna, och säkerligen även dom som inte vill..

Jag hoppas att ni kommer ha glädje av att följa mitt lilla äventyr genom mitt relativt helhjärtade försök till bloggande, och samtidigt blir det nog ett bra sätt för mig själv att ta in och reflektera över allt det jag får uppleva uppe på de höga höjderna på andra sidan el Atlántico.

Jag återkommer snart kära vänner,

och jag hoppas ni alla har det bra fint tills dess!