En liten halsning fran La Paz medan jag fortfarande befinner mig har. I torsdags kom jag och Carin ater till La Paz efter drygt tre innehallsrika veckor i Cochabamba. Kylan var det forsta som motte oss nar vi klev av planet uppe i El Alto pa 4000 meters hojd. Vi har uppenbarligen blivit bortskamda med varmen nere i betydligt mer behagliga Cochabamba.. Vi har varit mer eller mindre frusna sedan vi kom hit, men kanner tack och lov inte av hojden sa mycket som forsta gangen vi klev ut pa Boliviansk mark uppe i El Alto for ungefar sju veckor sedan.
Dagarna har i La Paz har jag spenderat tillsammans med de 12 andra i truppen, vi har haft diskussioner och pratat om allt mojligt som har med vara praktikplatser, upplevelser och Bolivia i allmanhet att gora. Vi har ocksa atit gott pa kvallarna, haft mysiga dagar tillsammans, man marker att man har saknat detta stora sallskap.. Nu ar dock alla pavag at olika hall igen. Vi star infor den sista veckan i Bolivia, var semestervecka som vi har helt fri att gora vad vi vill med. Alla vill sjalvklart lite olika saker sa tva stycken drog till Saltoknen igar, ett gang drar strax till Cochabamba som jag och Carin redan sett mycket av och jag aker tillsammans med Carin, Julia och Daniel till Isla del Sol som ligger i Titicacasjon, forhoppningsvis imorgon, lite beroende pa om Carin tillfrisknar fran sitt envisa magont. Dar tankte vi ha ett par avslappnande dagar bland vackra vyer, farsk trucha (mycket god fisk fran titicacasjon) samt den lilla och avslappnade obefolningen. Till torsdag har vi bokat in en popular turistattraktion, namligen "Dodens vag" vilket kanske inte later alltfor riskfritt, men det ar sakrare an man kan tro. Jag, Carin och Daniel ska ge oss ut pa flashiga cyklar, fullt utrustade med hjalmar, glasogon, regnstall och handskar och pa cirka fem timmar med handen fast pa bromsen ta oss fran 4800 meters hojd over havet ner till varmt och skont klimat ca 2000 meter langre ner. Det blir en rolig utmaning, och jag forvantar mig riktigt haftiga vyer som ovillkorligen ska forevigas..
Val nere i Yungas som omradet heter, eller Coroico som samhallet kallas dit vi kommer cykla, ska vi lyxa till det litegrann och ta in pa nagot hotell som har pool, vi ska ha det riktigt gott de sista dagarna i Bolivia hade vi tankt oss :) Vi hoppas att allt blir som vi tankt oss, men, det blir det forstas sallan har. Vi hoppas dock pa att reslutatet blir bra, pa ett satt eller annat, och jag blir lycklig av att tanka pa att det bara ar en vecka kvar tills jag far komma hem till Sverige. Forst ska vi njuta en vecka till dock, hoppas ni passar pa och njuter denna vecka med, passar pa medan jag fortfarande ar borta.. for sedan blir det slut pa lugnet..
Skot om er allihop, vi hors och ses snart!
Kramar Maggis
söndag 22 mars 2009
torsdag 19 mars 2009
Time to fly again
Sista timmarna i Cochabamba..Klockan 14.00 idag lyfter jag och Carin fran Cochabambas flygplats. (med det sakraste och basta flygbolaget som Bolivia erbjuder, for att lugna oroliga foraldrar..) Vi bestamde oss for att nagra extra hundralappar och 25 minuters flygresa lockade betydligt mycket mer an att snala och sitta 10 timmar pa en nattbuss langs serpentinvagar bland over bergen. Skont att slippa vakna med jamna mellanrum av ett orovackande dunder och tro att man ar pavag nerfor ett stup fast det bara ar vagen som just blivit lite extra brant och stenig. Flyg fick det alltsa bli.
Igar var sista dagen pa var tre veckor langa praktik i samhallet Alto Buena Vista och det var trots allt blandade kanslor som fanns med en hela dagen. En stor gladje over att fa aka till La Paz for atersamling med alla de andra som gjort praktik pa andra stallen, och aven over att hemresan nu narmar sig ordentligt. Dock infann sig en sorgsenhet over att lamna detta stalle som man lart kanna ratt val anda under dryga tre veckor. Framst over att lamna barnen som man vet har haft och fortfarande har det svart, har uppskattat ens narvaro och hjalp, och kanske inte forstar att vi formodligen aldrig kommer ses igen. Man har hunnit fasta sig speciellt vid nagra barn som man spenderat mycket tid med och som man garna skulle vilja fortsatta peppa och finnas till hands for.
Jag hoppas att det kommer vara mojligt att fa reda pa hur det gar for de har barnen, att de kan stanna kvar i skolan, att de far fortsatta komma till centret pa eftermiddagarna, att de far det battre och battre pa alla vis. Samtidigt har ju jag och Carin sett hur det ser ut i Alto Buena Vista och det ar valdigt frustrerande att inse att manga av barnen antagligen inte kommer att fa sa manga chanser och mojligheter i livet. Vi hoppas dock att skolan och aktiviteterna kring den, som ar otroligt viktiga bestandsdelar i barnens liv i Alto Buena Vista, fortsatter utvecklas som de har gjort hittills, och att det pa sa vis uppstar alltfler mojligheter for alltfler barn.
Sista dagarna har jag och Carin, forutom det vanliga jobbet med barnen, haft fullt upp med att intervjua personer om skolan och barnens situation i Alto Buena Vista, det vill saga, jobbat med vart tema som vi ska ta med oss hem och dar arbeta vidare med. Jag har varit med och kikat pa hur en musik- respektive idrottslektion gar till. Musiken bestod av att sjunga nationalsangen tre ganger, resten av tiden gick at till att barnen i denna andraklass skulle kopiera tva verser av "El himno de la Madre" (Hymn till modern) fran tavlan till sina skrivbocker. Det var den "musik"-lektionen det.. Idrottslektionen for en fjardeklass inneholl en massa ovningar med boll, vilket val inte sag alltfor roligt ut; kasta upp bollen, spring och fanga. Kasta upp bollen, klappa handerna, spring och fanga. Kasta upp bollen, snurra runt, spring och fanga. Osv.. Men det var i alla fall aktivitet pa idrottsplanen, positivt det i alla fall. Jag fick aran att avsluta lektionen med min gamla favoritlek fran de fina minitennis-tiderna i Gustafs gympasal; "Ett, tva, tre". Eller som jag sa valdigt fyndigt dopte den till pa spanska; "Uno, dos, tres". Jag tror barnen tyckte det var lika roligt som jag har tyckt, aven om det blev lite annat med 40 deltagande ungar istallet for 10-15 som jag ar van vid nar det galler denna lek.
Ytterligare nagot som jag sysslat med de sista dagarna ar att ga runt i klass 1, 3 och 5 och gett barnen varsitt papper for att rita sina framtidsdrommar. Det har tagit lite tid, men resultatet blev verkligen lyckat sa jag ar glad att jag genomforde det. Det kanns fantastiskt att nu kunna ta med sig ungefar 120 teckningar dar barnen lagt ner bade tid och tanke pa att visa mig vad de har for drommar. Det var drommar som handlade om alltifran att ha ett fint, monstrat paslakan till att ha en pappa. Jag kan bara saga att det var en rorande upplevelse att titta igenom manga av teckningarna. Skont att fa veta att barnen har drommar anda. Det skulle vara intressant att gora samma sak i Sverige, med samma aldrar, och se om och hur drommarna skiljer sig mellan barn i dessa tva helt olika lander.
Innan vi akte hit till Bolivia har hela klassen jobbat en del med att samla in pengar for att ta med till de fem olika barn- och ungdomsprojekt som vi har varit utspridda pa under dessa tre veckor. Tack igen till er som har bidragit till att vi kunde ta med oss ca 1300 kr till varje projekt! Jag och Carin har anvant pengarna till flera olika saker. Bland annat har vi fyllt pa utbudet av leksaker och saker som barnen kan sysselsatta sig med pa eftermiddagsverksamheten. Det blev rockringar, hopprep, tennisracketar, twister och nagra andra spel.
Forutom att det rockades loss med rockringar, hoppades hopprep och spelades spel igar pa eftermiddagen, blev det ocksa lite avskedsfest i form av lask och chokladbollar som jag och Carin knadat ihop i mandags. Jag tror vi gjorde den storsta satsen jag nagonsin sett och vi maste ha haft nara 200 chokladbollar nar vi var fardiga. Jag kan passa pa att saga att man verkligen saknar lyxfenomenet "rinnande vatten" efter att man har rullat chokladbollar.. Vart ihardiga bakande rackte i alla fall till att bjuda runt bade har och dar, barn som vuxna. Chokladbollar ar alltid ett sakert kort hemma i Sverige, och som vi till var stora gladje upptackte, sa aven i Bolivia.
Nu ar chokladbollarna dock slut, precis som var tid i Cochabamba.
For denna gang ar vi nojda, och aker nu mot La Paz, men vem vet, kanske kommer det nagon gang i framtiden ett tillfalle att aterigen rulla chokladbollar till barnen i Alto Buena Vista.
Tanker pa er allihop darhemma, hoppas ni mar bra och att ni har mysiga varkanslor att dela med er av nar jag kommer hem!
Stora kramar //Maggis
Igar var sista dagen pa var tre veckor langa praktik i samhallet Alto Buena Vista och det var trots allt blandade kanslor som fanns med en hela dagen. En stor gladje over att fa aka till La Paz for atersamling med alla de andra som gjort praktik pa andra stallen, och aven over att hemresan nu narmar sig ordentligt. Dock infann sig en sorgsenhet over att lamna detta stalle som man lart kanna ratt val anda under dryga tre veckor. Framst over att lamna barnen som man vet har haft och fortfarande har det svart, har uppskattat ens narvaro och hjalp, och kanske inte forstar att vi formodligen aldrig kommer ses igen. Man har hunnit fasta sig speciellt vid nagra barn som man spenderat mycket tid med och som man garna skulle vilja fortsatta peppa och finnas till hands for.
Jag hoppas att det kommer vara mojligt att fa reda pa hur det gar for de har barnen, att de kan stanna kvar i skolan, att de far fortsatta komma till centret pa eftermiddagarna, att de far det battre och battre pa alla vis. Samtidigt har ju jag och Carin sett hur det ser ut i Alto Buena Vista och det ar valdigt frustrerande att inse att manga av barnen antagligen inte kommer att fa sa manga chanser och mojligheter i livet. Vi hoppas dock att skolan och aktiviteterna kring den, som ar otroligt viktiga bestandsdelar i barnens liv i Alto Buena Vista, fortsatter utvecklas som de har gjort hittills, och att det pa sa vis uppstar alltfler mojligheter for alltfler barn.
Sista dagarna har jag och Carin, forutom det vanliga jobbet med barnen, haft fullt upp med att intervjua personer om skolan och barnens situation i Alto Buena Vista, det vill saga, jobbat med vart tema som vi ska ta med oss hem och dar arbeta vidare med. Jag har varit med och kikat pa hur en musik- respektive idrottslektion gar till. Musiken bestod av att sjunga nationalsangen tre ganger, resten av tiden gick at till att barnen i denna andraklass skulle kopiera tva verser av "El himno de la Madre" (Hymn till modern) fran tavlan till sina skrivbocker. Det var den "musik"-lektionen det.. Idrottslektionen for en fjardeklass inneholl en massa ovningar med boll, vilket val inte sag alltfor roligt ut; kasta upp bollen, spring och fanga. Kasta upp bollen, klappa handerna, spring och fanga. Kasta upp bollen, snurra runt, spring och fanga. Osv.. Men det var i alla fall aktivitet pa idrottsplanen, positivt det i alla fall. Jag fick aran att avsluta lektionen med min gamla favoritlek fran de fina minitennis-tiderna i Gustafs gympasal; "Ett, tva, tre". Eller som jag sa valdigt fyndigt dopte den till pa spanska; "Uno, dos, tres". Jag tror barnen tyckte det var lika roligt som jag har tyckt, aven om det blev lite annat med 40 deltagande ungar istallet for 10-15 som jag ar van vid nar det galler denna lek.
Ytterligare nagot som jag sysslat med de sista dagarna ar att ga runt i klass 1, 3 och 5 och gett barnen varsitt papper for att rita sina framtidsdrommar. Det har tagit lite tid, men resultatet blev verkligen lyckat sa jag ar glad att jag genomforde det. Det kanns fantastiskt att nu kunna ta med sig ungefar 120 teckningar dar barnen lagt ner bade tid och tanke pa att visa mig vad de har for drommar. Det var drommar som handlade om alltifran att ha ett fint, monstrat paslakan till att ha en pappa. Jag kan bara saga att det var en rorande upplevelse att titta igenom manga av teckningarna. Skont att fa veta att barnen har drommar anda. Det skulle vara intressant att gora samma sak i Sverige, med samma aldrar, och se om och hur drommarna skiljer sig mellan barn i dessa tva helt olika lander.
Innan vi akte hit till Bolivia har hela klassen jobbat en del med att samla in pengar for att ta med till de fem olika barn- och ungdomsprojekt som vi har varit utspridda pa under dessa tre veckor. Tack igen till er som har bidragit till att vi kunde ta med oss ca 1300 kr till varje projekt! Jag och Carin har anvant pengarna till flera olika saker. Bland annat har vi fyllt pa utbudet av leksaker och saker som barnen kan sysselsatta sig med pa eftermiddagsverksamheten. Det blev rockringar, hopprep, tennisracketar, twister och nagra andra spel.
Succé blev det nar vi plockade fram allt detta igar. Jag har inte sett sadan aktivitet bland barnen pa hela tiden har..det kandes darfor som en bra investering nar vi sag hur valanvanda alla saker blev pa en gang. Vi har ocksa kopt lite nya laromedel att anvanda i biblioteket. Dubbla uppsattningar av alfabet och siffror i plast for barnen att ova sig med samt en hel massa kopior av ovningar inom matematik och spanska. Jag och Carin stod igar eftermiddag och kopierade totalt 650 kopior av olika ovningar som vi sedan lamnade till larare Narda i biblioteket att forvalta och forbruka. Vi har markt under tiden i skolans bibliotek att variationen inte ar den basta nar det galler satt att lara ut alfabet och rakning, sa vi hoppas att dessa uppgiftspapper ska forbattra detta och hoja motivationen bland barnen. Vi lamnar dessutom de pengar som blev over for att kunna kopiera upp mer nar det behovs. Vara investeringar verkar uppskattade, sa vi kanner oss nojda med hur vi anvant pengarna och hoppas ni som skankt oss pengarna kan kanna er lika nojda med vara val.
Forutom att det rockades loss med rockringar, hoppades hopprep och spelades spel igar pa eftermiddagen, blev det ocksa lite avskedsfest i form av lask och chokladbollar som jag och Carin knadat ihop i mandags. Jag tror vi gjorde den storsta satsen jag nagonsin sett och vi maste ha haft nara 200 chokladbollar nar vi var fardiga. Jag kan passa pa att saga att man verkligen saknar lyxfenomenet "rinnande vatten" efter att man har rullat chokladbollar.. Vart ihardiga bakande rackte i alla fall till att bjuda runt bade har och dar, barn som vuxna. Chokladbollar ar alltid ett sakert kort hemma i Sverige, och som vi till var stora gladje upptackte, sa aven i Bolivia.
Nu ar chokladbollarna dock slut, precis som var tid i Cochabamba.
For denna gang ar vi nojda, och aker nu mot La Paz, men vem vet, kanske kommer det nagon gang i framtiden ett tillfalle att aterigen rulla chokladbollar till barnen i Alto Buena Vista.
Tanker pa er allihop darhemma, hoppas ni mar bra och att ni har mysiga varkanslor att dela med er av nar jag kommer hem!
Stora kramar //Maggis
söndag 15 mars 2009
Salt overallt! - "Salar de Uyuni"
En helgutflykt till saltoknen som ligger 3700 m.o.h; Salar de Uyuni, resulterade i inte mindre an 440 bilder, de flesta tagna igar, lordag, nar vi med fyra andra turister, en guide och en chauffor gav oss ut pa en heldag ut i saltoknen. En otrolig upplevelse som var vard den totalt dygnslanga resan tur och retur..
Salt sa langt ogat kan na, fram tills bergen tar over i horisonten pa vissa stallen. Mitt ute i denna oken av salt finns Isla del pescado - "fiskon" som tydligen har fatt sitt namn efter sin form, vilket med viss fantasi kan tyckas stamma.. Denna o ar helt overbefolkad av de storsta kaktusar jag nagonsin stott pa.. De flesta mellan 5 och 10 meter hoga! Vid forsta anblick, fran lite avstand paminde on med alla sina kaktusar mig om hattifnattarna i berattelserna om Mumindalen. Jag vet inte om nagon kan halla med mig, eller ens vet vad dessa hattifnattar som jag pratar om ar for nagot, men jag var bara tvungen att namna det..
Det blev i alla fall en lang och fascinerande vandring runt "Fiskon", och utsikten over saltoknen var helt fantastisk fran alla hall och kanter. Jag och Carin konstaterade att det hela egentligen var en ganska valbekant syn. Vi kom pa att vyn paminner om nar man blickar ut over en frusen sjo en vacker sportlovsdag. Men, sedan kanner man varmen, ser alla dessa kaktusar i samma vy, och inser att det knappast ar sno allt det blandande vita. (Jag har dessutom provsmakat och konstaterat att det faktiskt AR salt, sa det ar bevisligen inget lurendrejeri..)
Pa vagen tillbaka fran saltoknen bad vi chaufforen stanna till en stund for att for en liten stund fa beskada och fota denna sa typiskt bolivianska vy med lamadjur framfor vackert snokladda berg.. denna bild far avsluta dagens lilla sammanfattning av helgens utflykt vilken jag ar valdigt glad at att vi genomforde. Bade jag och Carin har sedan langt innan resan haft Saltoknen hogt upp pa listan over stallen vi vill besoka, men vi har hela tiden forberett oss pa att tiden antagligen inte skulle racka till. Men vi tog oss lyckligtvis i kragen, beslutade oss for att tiden fanns om vi ville och gjorde sa en intensiv snabbvisit som utan tvekan var vard bade tiden, energin och pengarna!
fredag 13 mars 2009
Cochabamba ar spannande, men en raggmunk vore anda fint..
Antligen har nedrakningen borjat pa allvar. Mindre an tre veckor kvar till hemkomst!
Nog for att de sista veckorna kommer innehalla mycket skoj, men nu vill jag faktiskt hem till viktor, familj, vanner, Sverige och en redig raggmunk med lingonsylt..
Samtidigt kommer man sakerligen att sakna det man aker ifran har. Man har lart kanna bade vuxna och barn som man lamnar bakom sig for att inte veta nar man kommer aterse om ens alls.. Tre veckor later inte mycket, men man hinner gora sig ganska hemmastadd pa den tiden, bade vad galler miljo och manniskor.
I helgen och borjan pa veckan hade vi finbesok har i Cochabamba; larare Gunilla och hennes dotter Clara som blivit som en i klassen halsade pa. Det var verkligen en hojdare. Dels nagot att se fram emot, dels lite uppmuntran och stod fran Gunilla och inte minst lite variation i vardagen. Det behover man alltid, var man an ar! Jag och Clara tog oss i sondags med hjalp av karta och hyffsat fungerande sunt fornuft till utgangspunkten for att ta sig upp till Jesusstatyn á la Rio de Janeiro. Den ligger med sina 34 meter mycket statligt belagen ca 265 meter over staden Cochabamba och ar faktiskt nagra meter hogre an den staty som finns i Rio(!) Klart att Cochabamba vill vara varst.
Nog for att de sista veckorna kommer innehalla mycket skoj, men nu vill jag faktiskt hem till viktor, familj, vanner, Sverige och en redig raggmunk med lingonsylt..
Samtidigt kommer man sakerligen att sakna det man aker ifran har. Man har lart kanna bade vuxna och barn som man lamnar bakom sig for att inte veta nar man kommer aterse om ens alls.. Tre veckor later inte mycket, men man hinner gora sig ganska hemmastadd pa den tiden, bade vad galler miljo och manniskor.
I helgen och borjan pa veckan hade vi finbesok har i Cochabamba; larare Gunilla och hennes dotter Clara som blivit som en i klassen halsade pa. Det var verkligen en hojdare. Dels nagot att se fram emot, dels lite uppmuntran och stod fran Gunilla och inte minst lite variation i vardagen. Det behover man alltid, var man an ar! Jag och Clara tog oss i sondags med hjalp av karta och hyffsat fungerande sunt fornuft till utgangspunkten for att ta sig upp till Jesusstatyn á la Rio de Janeiro. Den ligger med sina 34 meter mycket statligt belagen ca 265 meter over staden Cochabamba och ar faktiskt nagra meter hogre an den staty som finns i Rio(!) Klart att Cochabamba vill vara varst.
Val framme vid denna utgangsplats fann vi oss sta infor tva alternativ; ga trapporna eller ta liftarna for 3 bolivianos. Tro mig, 3 bolivianos ar ett MYCKET lagt pris i jamforelse med det pris man troligen skulle fatt betala om man valt trapporna. Med andra ord, vi valde liftar. En nervpirrande men vacker fard som gav en overblick over hela Cochabamba, for att inte namna den utsikt man bjods pa nar vi val var uppe och i niva med den enorma statyn.. Riktigt maktigt, bade statyn och vyerna over staden.
For ovrigt har det inte hant sa mycket denna vecka, vi har jobbat pa i biblioteket med barnen och gjort lite intervjuer for att kunna jobba med vart tema/projekt som jag och Carin agnar oss at under praktiktiden. Vi samlar, precis som de andra praktikparen som ar pa olika platser i Bolivia, pa oss information och intryck har som vi sedan ska sammanfatta och presentera infor gymnasieklasser nar vi kommer hem och tillbaka till skolan. Jag och Carin har ett tema som handlar om hur det ar att vaxa upp och leva i Alto Buena Vista som barn. Tiden har verkligen sprungit ivag har och det ar mycket vi skulle vilja hinna med som det tyvarr inte finns tid till, men vi gor vart basta den sista veckan nu for att samla pa oss sa mycket som mojligt..
"En helt vanlig dag pa eftermiddagsverksamheten. Pa fotot innan detta star alla alldeles stilla och ser allvarliga ut, men sekunden efter klicket ar det rusning fram mot kameran for att se hur det blev. Kameran ar minst sagt popular bland barnen.."
Idag. fredag den 13:e, har vi faktiskt tagit oss en enligt mig valfortjant paus fran projektet. Jag och Carin beger oss namligen alldeles strax mot Salar de Uyuni, den stora saltoknen. Forst reser vi med buss fyra timmar till Oruro, "festivalstaden", och sedan ar det sju timmars tagresa fram till Uyuni. Vi kommer fram sent ikvall for att sedan hela lordagen njuta av och beskada detta omtalade fenomen som vi hittills bara sett otroliga bilder av.
Hela sondagen kommer sedan vara en enda lang hemfard tillbaka mot Cochabamba innan vara sista tre dagar i Alto Buena Vista tar sin borjan pa mandag. Men, forst hoppas vi pa en hellyckad utflykt!
Jag onskar er en riktigt trevlig helg gott folk!
Kramers //Magdalena
söndag 8 mars 2009
Antligen nagra bilder.. Dessa ar dock fran borjan av resan.
Forst: Jag och Jonna redo att trada in i en silvergruvgang i berget Potosí pa 4000 meters hojd. Darefter en bild fran ett dagis vi besokte utanfor Sucre. Sedan ett foto fran en vandring vi gjorde langs en Inka-led. Helt otroliga vyer. Sist: Fran en dansforestallning i Sucre dar det visades traditionella danser fran hela Bolivia. Jag hoppas fa upp nagra fler bilder snart!
torsdag 5 mars 2009
En vanlig dag i Alto Buena Vista
Nu ar klockan egentligen alldeles for mycket for att skriva blogginlagg. Dygnsrytmen har lagts om till nagot som ar i klass med den man hade under mellanstadietiden, helt otroligt, men ganska trevligt och valfungerande! Somn kan mycket val vara nagot jag underskattat under alltfor lang tid..
En god natts somn ar nagot man verkligen behover har. Dagarna ar langa, kravande och handelserika, mest pa ett positivt satt. Har i Alto Buena Vista borjar vi dagarna klockan sju da jag och Carin lyfter vara huvuden fran vara buckliga kuddar, viker undan vara filtar och gar ut till brunnen for att skolja vara ansikten. En skoljning som for ovrigt ar lika med den dagliga "duschen". Renlighet ar inget som star sarskilt hogt upp pa prioritetslistan just har och just nu. "Man tar seden dit man kommer" sager jag och Carin och samlar pa oss lite mer skit mellan tarna.
Runt halv 8 ater vi tillsammans med barnen en frukost som oftast bestar av en fralla med marmelad och ibland aggrora. Det ar ganska gott och ganska mattande, aven om det inte ar i narheten av valsorterad frukost á la Sverige. Valdigt ofta serveras vi nagon sorts dryck av majs, en ravara som anvands mycket flitigt (ibland lite val flitigt kan det tyckas) i alla dess former har i Bolivia. Vi ar inte overfortjusta i den traditionen, varken jag eller Carin. Men ibland, nar vi har tur, far vi varmt vatten med chokladpulver. Det ar finfrukost det!
Klockan halv 9 borjar barnen samt jag och Carin dagarna i skolan Atiy har i Alto Buena Vista. For att ta sig dit kravs en promenad langs en stenig stig i absolut nerforsbacke, nagot som inte ar det bekvamaste. Att ha den mest fantastiska utsikten har sitt pris, och om det ar jobbigt att ta sig NER till skolan, da ska ni veta hur det ar att ta sig hem, uppfor..det kostar vill jag lova. Ni kan forvanta er att det ar med rejala vad- och larmuskler och ett fint flas som jag kommer atervanda till Sverige om en manad!
Pa skolan haller jag och Carin mestadels till i biblioteket, ett rum med slitna trabord och ministolar, dar en kvinna vid namn Narda handleder oss, ibland battre, ibland samre..Hit kommer delar av klasser, arskurs 1-5, vid olika tillfallen i veckan for att dessa elever behover extra stod i undervisningen. Det ar rejalt stora klasser, sa nar man sager att "nagra" ur varje klass kommer dit sa menar man 20-25 elever.. Jag och Carin har redan hunnit traffa sa pass manga barn under undervisningen i biblioteket att nastan vartenda barn ropar "Hermanita!" eller "Gringita!" efter en och kommer springande for att ge en kram eller halla ens hand. Ganska mysigt for hjartat. Paminner mig lite om hur alla barn hemma i Gustafs alltid har vinkat sa fort de ser var graa Ford-buss kora forbi, eftersom de forutsatter att det ar mamma Katarina som kor den. Barnen har ar inte det minsta blyga, de kommer garna fram och hejar, pratar eller bara ler mot en, aven om jag och Carin manga ganger ar osakra pa om vi sett dem forr. Man marker tydligt att manga barn ar mer eller mindre desperata efter bade narhet och uppmarksamhet.. Samtidigt som det ar mysigt att barnen valdigt ihardigt soker ens narhet och sallskap ar det sorgligt att tanka pa att anledningen till detta sokande kanske inte alltid ar lika mysig.
Pa bibliotekslektionerna har det hittills genomforts bade matteprov, pyssel och alfabetstraning. Det skiljer sig saklart mellan de olika arskurserna vad det pagar for aktiviteter, men de flesta yngre tranar mest pa alfabetet, nagot som de alltsa ligger efter med jamfort med sina klasskamrater. I biblioteket haller ocksa nagra barn till som enbart pratar Quechua, ett indiansprak som ar ett av de tva storsta i Bolivia. Det ar valdigt vanligt att de som flyttar in till staderna fran landet tidigare bara har pratat sitt ursprungssprak, och darmed kan barnen inte heller nagon spanska nar de kommer in i klasserna i staderna. Med dessa barn ovar vi ocksa mest pa alfabetet, tragglar vokaler och uttal med mera. For det mesta har det har jobbet i biblioteket varit roligt, man kanner sig valbehovd och onskad. Samtidigt ar det ett fruktansvart kravande jobb att vara den har sortens hjalplarare. Skolan har i allmanhet ganska daliga resurser, bade vad galler material, personal och utrymme, och det gor att det blir valdigt stimmigt, brakigt och stundtals svarhanterat. Det marks att dessa barn lever under svara forhallanden, nagot som tar uttryck i att manga ar valdsamma, brakiga och kraver valdigt mycket uppmarksamhet. Det var exempelvis inte den roligaste situationen jag hamnade i nar jag fick forsoka agera fredsmaklare pa en sadar fungerande spanska nar tva 8-ariga pojkar valdsamt borjade slita och dra i en sax vilken bada lika bestamt havdade sig vara agare till. Overhuvudtaget ser man mycket slag, knuffar och oenigheter mellan klasskamraterna, mellan bade tjejer och killar. Mig och Carin har de flesta dock tagit emot med karlek. Det ar markbart spannande med ett par bleka och blonda "gringitas" som vandrar runt i en forort som Alto Buena Vista.
Vid tiden for lunch, kl 12.30, borjar jag och Carin den langa, harda och forhoppningsvis konditionsgivande vandringen hemat. Med inplanerade och valbehovda vattenpauser flasar vi oss i slowmotion uppfor den branta stigen upp mot vart hus som sjalvklart maste vara det som ligger hogst upp av alla man ser nar man blickar upp mot bergssluttningen fran skolan. Peppande. Denna veckan har, for att gora vara vandringar extra jobbiga, varit valdigt varm, kring 30 grader och en gassande sol. Dessa dagar har darfor om mojligt kravt annu mer flasande fran oss samt en mycket stor noggrannhet med keps eller sjal pa huvudet som skydd for den mycket starka sol vilken jag i sondags, efter tredje natten med magsjuka á la "sundast-att-fortranga", till slut insag var boven i detta hogst otrevliga och aterkommande drama.
Val hemma blir det forst en nodvandig aterhamtning pa sangen, for att aterfa en nagorlunda normal puls, och sen en snabb lunch, for att sedan vackert ga vagen ner mot skolan igen. Mellan klockan 2 och 4 befinner jag och Carin oss pa El centro de Salud, ett halsocenter, dar man undvarat lite utrymme for att halla i eftermiddagsverksamhet for ett tiotal barn som inte just har nagot att ga hem till; till exempel ett helt tomt hus eller ett hem dar en alkoholiserad foralder vantar. Vi hjalps at att gora laxor, ritar, spelar spel eller kollar pa film. Vi ser ocksa till att barnen far i sig lite naring, nagot som inte ar sakert att de far annars. Detta ger vi i form av den pulvermjolk som alla anvander har, vilken blandas ut med vatten, och ibland nagot kex till det. Den har verksamheten verkar valdigt uppskattad, och de flesta barnen vill inte ga darifran nar det ar dags att stanga igen. Efter stangning kl 4 gar i alla fall jag och Carin med begransad entusiasm aterigen uppfor backen for att val framme slanga oss pa sangen, utpumpade som vi ar, och ta igen oss en stund. Ja, sa ser vara dagar ut har I Alto Buena Vista, más o menos..
Vardagarna ar som sagt ganska kravande, bade psykiskt och fysiskt, och man ser darfor fram emot helg, det ska erkannas. Imorgon ar det fredag, och darmed lika med ny helg i sikte, vilket ska bli valdigt skont. Jag och Carin planerar att utforska de centrala delarna av Cochabamba, for att sedan nasta helg, som kommer vara den sista har i Cochabamba, forhoppningsvis passa pa att gora nagon langre, storre utflykt.
Men nu ar det dags att hamta ficklampan, toarullen och tandborsten for att forbereda sig infor att ga till sangs. Klockan ar trots allt mycket enligt min nya, bolivianska dygnsrytm..
¡Buenas Noches!
och manga kramar fran La Maggis
En god natts somn ar nagot man verkligen behover har. Dagarna ar langa, kravande och handelserika, mest pa ett positivt satt. Har i Alto Buena Vista borjar vi dagarna klockan sju da jag och Carin lyfter vara huvuden fran vara buckliga kuddar, viker undan vara filtar och gar ut till brunnen for att skolja vara ansikten. En skoljning som for ovrigt ar lika med den dagliga "duschen". Renlighet ar inget som star sarskilt hogt upp pa prioritetslistan just har och just nu. "Man tar seden dit man kommer" sager jag och Carin och samlar pa oss lite mer skit mellan tarna.
Runt halv 8 ater vi tillsammans med barnen en frukost som oftast bestar av en fralla med marmelad och ibland aggrora. Det ar ganska gott och ganska mattande, aven om det inte ar i narheten av valsorterad frukost á la Sverige. Valdigt ofta serveras vi nagon sorts dryck av majs, en ravara som anvands mycket flitigt (ibland lite val flitigt kan det tyckas) i alla dess former har i Bolivia. Vi ar inte overfortjusta i den traditionen, varken jag eller Carin. Men ibland, nar vi har tur, far vi varmt vatten med chokladpulver. Det ar finfrukost det!
Klockan halv 9 borjar barnen samt jag och Carin dagarna i skolan Atiy har i Alto Buena Vista. For att ta sig dit kravs en promenad langs en stenig stig i absolut nerforsbacke, nagot som inte ar det bekvamaste. Att ha den mest fantastiska utsikten har sitt pris, och om det ar jobbigt att ta sig NER till skolan, da ska ni veta hur det ar att ta sig hem, uppfor..det kostar vill jag lova. Ni kan forvanta er att det ar med rejala vad- och larmuskler och ett fint flas som jag kommer atervanda till Sverige om en manad!
Pa skolan haller jag och Carin mestadels till i biblioteket, ett rum med slitna trabord och ministolar, dar en kvinna vid namn Narda handleder oss, ibland battre, ibland samre..Hit kommer delar av klasser, arskurs 1-5, vid olika tillfallen i veckan for att dessa elever behover extra stod i undervisningen. Det ar rejalt stora klasser, sa nar man sager att "nagra" ur varje klass kommer dit sa menar man 20-25 elever.. Jag och Carin har redan hunnit traffa sa pass manga barn under undervisningen i biblioteket att nastan vartenda barn ropar "Hermanita!" eller "Gringita!" efter en och kommer springande for att ge en kram eller halla ens hand. Ganska mysigt for hjartat. Paminner mig lite om hur alla barn hemma i Gustafs alltid har vinkat sa fort de ser var graa Ford-buss kora forbi, eftersom de forutsatter att det ar mamma Katarina som kor den. Barnen har ar inte det minsta blyga, de kommer garna fram och hejar, pratar eller bara ler mot en, aven om jag och Carin manga ganger ar osakra pa om vi sett dem forr. Man marker tydligt att manga barn ar mer eller mindre desperata efter bade narhet och uppmarksamhet.. Samtidigt som det ar mysigt att barnen valdigt ihardigt soker ens narhet och sallskap ar det sorgligt att tanka pa att anledningen till detta sokande kanske inte alltid ar lika mysig.
Pa bibliotekslektionerna har det hittills genomforts bade matteprov, pyssel och alfabetstraning. Det skiljer sig saklart mellan de olika arskurserna vad det pagar for aktiviteter, men de flesta yngre tranar mest pa alfabetet, nagot som de alltsa ligger efter med jamfort med sina klasskamrater. I biblioteket haller ocksa nagra barn till som enbart pratar Quechua, ett indiansprak som ar ett av de tva storsta i Bolivia. Det ar valdigt vanligt att de som flyttar in till staderna fran landet tidigare bara har pratat sitt ursprungssprak, och darmed kan barnen inte heller nagon spanska nar de kommer in i klasserna i staderna. Med dessa barn ovar vi ocksa mest pa alfabetet, tragglar vokaler och uttal med mera. For det mesta har det har jobbet i biblioteket varit roligt, man kanner sig valbehovd och onskad. Samtidigt ar det ett fruktansvart kravande jobb att vara den har sortens hjalplarare. Skolan har i allmanhet ganska daliga resurser, bade vad galler material, personal och utrymme, och det gor att det blir valdigt stimmigt, brakigt och stundtals svarhanterat. Det marks att dessa barn lever under svara forhallanden, nagot som tar uttryck i att manga ar valdsamma, brakiga och kraver valdigt mycket uppmarksamhet. Det var exempelvis inte den roligaste situationen jag hamnade i nar jag fick forsoka agera fredsmaklare pa en sadar fungerande spanska nar tva 8-ariga pojkar valdsamt borjade slita och dra i en sax vilken bada lika bestamt havdade sig vara agare till. Overhuvudtaget ser man mycket slag, knuffar och oenigheter mellan klasskamraterna, mellan bade tjejer och killar. Mig och Carin har de flesta dock tagit emot med karlek. Det ar markbart spannande med ett par bleka och blonda "gringitas" som vandrar runt i en forort som Alto Buena Vista.
Vid tiden for lunch, kl 12.30, borjar jag och Carin den langa, harda och forhoppningsvis konditionsgivande vandringen hemat. Med inplanerade och valbehovda vattenpauser flasar vi oss i slowmotion uppfor den branta stigen upp mot vart hus som sjalvklart maste vara det som ligger hogst upp av alla man ser nar man blickar upp mot bergssluttningen fran skolan. Peppande. Denna veckan har, for att gora vara vandringar extra jobbiga, varit valdigt varm, kring 30 grader och en gassande sol. Dessa dagar har darfor om mojligt kravt annu mer flasande fran oss samt en mycket stor noggrannhet med keps eller sjal pa huvudet som skydd for den mycket starka sol vilken jag i sondags, efter tredje natten med magsjuka á la "sundast-att-fortranga", till slut insag var boven i detta hogst otrevliga och aterkommande drama.
Val hemma blir det forst en nodvandig aterhamtning pa sangen, for att aterfa en nagorlunda normal puls, och sen en snabb lunch, for att sedan vackert ga vagen ner mot skolan igen. Mellan klockan 2 och 4 befinner jag och Carin oss pa El centro de Salud, ett halsocenter, dar man undvarat lite utrymme for att halla i eftermiddagsverksamhet for ett tiotal barn som inte just har nagot att ga hem till; till exempel ett helt tomt hus eller ett hem dar en alkoholiserad foralder vantar. Vi hjalps at att gora laxor, ritar, spelar spel eller kollar pa film. Vi ser ocksa till att barnen far i sig lite naring, nagot som inte ar sakert att de far annars. Detta ger vi i form av den pulvermjolk som alla anvander har, vilken blandas ut med vatten, och ibland nagot kex till det. Den har verksamheten verkar valdigt uppskattad, och de flesta barnen vill inte ga darifran nar det ar dags att stanga igen. Efter stangning kl 4 gar i alla fall jag och Carin med begransad entusiasm aterigen uppfor backen for att val framme slanga oss pa sangen, utpumpade som vi ar, och ta igen oss en stund. Ja, sa ser vara dagar ut har I Alto Buena Vista, más o menos..
Vardagarna ar som sagt ganska kravande, bade psykiskt och fysiskt, och man ser darfor fram emot helg, det ska erkannas. Imorgon ar det fredag, och darmed lika med ny helg i sikte, vilket ska bli valdigt skont. Jag och Carin planerar att utforska de centrala delarna av Cochabamba, for att sedan nasta helg, som kommer vara den sista har i Cochabamba, forhoppningsvis passa pa att gora nagon langre, storre utflykt.
Men nu ar det dags att hamta ficklampan, toarullen och tandborsten for att forbereda sig infor att ga till sangs. Klockan ar trots allt mycket enligt min nya, bolivianska dygnsrytm..
¡Buenas Noches!
och manga kramar fran La Maggis
onsdag 25 februari 2009
Maggan och Carin intar Cochabamba
Da var vi i Cochabamba, bara jag och Carin. Resten har akt till sina respektive projekt i La Paz och pa Isla del Sol. Bakom oss har vi alla lamnat Sucre och ett tva veckor langt och valdsamt vattenkrig. Jag har nog haft for mycket annat att beratta om for att namna denna vardagliga del av resan som i arlighetens namn, hur kul det an ma lata, mer eller mindre borjar driver mig till vansinne.
Det ar namligen El Carnaval i Bolivia. Sedan i torsdags fram till idag, tisdag, har karnevalen varit i full gang. Karnevalen innebar mycket skoj; folk ar allmant glada, dansar som galna genom stan i orakneliga karnevalstag, och umgas och festar tillsammans. Men, en ytterligare "detalj" som ar den mest markbara med El Carnaval ar alltsa att det pagar fullt vattenkrig langs gatorna.
Visst ar vattenkrig roligt, och for att forbereda folk ordentligt sa borjar man redan fira karnevalen ett par veckor i forvag, varfor vi har "deltagit" i detta vattenkrigandet anda sedan vi anlande till Sucre. Mindre roligt faktiskt. Nar val festivalen borjar blir dessutom krigandet bara intensivare for var dag.
Jag kan inte saga att jag har skrattat mig igenom tva veckor av en standig vetskap av att utgang genom dorren innebar dyblota klader. Stundtals har det dock varit underhallande.
I fredags gick vi med hela skolan dar vi pluggat spanska, larare, elever, ja alla, ut i ett alldeles eget karnevalstag med egen orkester och allt, de flesta deltagarna valutrustade med vattenballonger och vattenpistoler. Det blev en blot historia, minst sagt, men en upplevelse! Denise hade dock oturen att fa en stenhard vattenballong ratt i ogat vilket resulterade i att ogat blev ordentligt svullet och skiftade nagot i blatt. Inte en helt ofarlig tradition, denna El Carnaval.
I sondags var det ocksa dags for familjefest hemma hos mig, som har bott hos en av fyra sytrar vilka delar ett stort hus och innergard med sina respektive familjer. En trevlig historia det med. Jag stannade dock aktivt inne fran dansandet eftersom jag redan trottnat pa att byta klader och tankte att jag skulle fa slippa det en gang till. Det hjalpte dock inte som jag trott. Da det stora karnevalstaget atervande till garden, med deltagare mer eller mindre dyngsura, slangdes namligen alla en efter en i barnpoolen som hela tiden har statt mycket lagligt uppstalld pa garden, val fylld med vatten. Jag undslapp inte utan hamnade i poolen jag med.
Som sagt, lite galet och lite skojigt, men det ar verkligen extremt nu under karnevaldagarna och for en vanlig, aterhallssam och sansad Svensson-svensk som jag blir det tyvarr lite for mycket. Kultur, tradition och nya upplevelser i all ara. Men folk star overallt, pa bilflak, trottoarer och dorroppningar, redo med ballonger, pistoler och stora baljor med vatten, avsedda att kastas pa den olycklige som rakar ga i narheten, finkladd eller inte, packad med ryggsack eller inte, utrustad med kamera eller inte, du blir blot! Det finns verkligen ingen lag, ingen hansyn, inga undantag. Hela familjer, unga som gamla, alla bade bloter ner och blir blota. En sak som karnevalen i alla fall har lart mig ar ett nytt spanskt ord; mojada = dyblot.. Jag och Carin ar som sagt vid det har laget ratt trotta pa att standigt oroa oss for att bli nerdrankta. Skont att vi aker fran Sucre nu tankte vi darfor igar kvall nar vi satte oss pa nattbussen mot Cochabamba och vart 3-veckorsprojekt har. Men, vi har markt efter idag, att det inte ar over riktigt an..
Klockan 6 imorse var vi i alla fall framme i Cochabamba och Anna, var hollandska handledare som bott har i 11 ar, kom och hamtade upp oss med sin minibuss. Hon verkar vara en "sprallig" kvinna i 50-arsaldern som forst snabbt visade oss skolan dar vi ska praktisera och sedan tog oss till familjen dar vi ska bo nu under dessa veckor. En trevlig familj pa fem personer, mamma Helen, pappa Leonardo och tre barn som ar 2, 6 och 8 ar gamla och valdigt nyfikna; Ibet, Cesar och Brian. Jag tror jag och Carin kommer trivas har. Det ar helt okej standard, nastan battre an vi hade forberett oss pa. Lite anpassning ingar dock, det finns namligen inget rinnande vatten. Jag har redan klarat att tvatta haret under hink, med viss assistans fran Carin, och kande mig ganska nojd med det. Man maste fa ge sig sjalv berom for de sma sakerna..
Jag och Carin sitter nu och bloggar lite, pa familjens nystartade internetcafé. Nastan for bra for att vara sant, att vi har internet vagg i vagg med vart sovrum. Med andra ord sa kommer jag kunna halla uppdaterat i bloggen i alla fall!
Ytterligare ett maratoninlagg fran Bolivia. Jag ska forsoka bli battre pa att uppdatera lite at gangen, men jag har svart for att vara kortfattad, ett for manga av er valbekant problem nar det galler mig.. Jag hoppas i alla fall att ni har gladje av att lasa sa som jag har av att skriva!
Massa kramar fran mig harifran mitt nya hem; Cochabamba.
tisdag 17 februari 2009
Sucre - aventyren fortsatter
Andra veckan i Sucre har just borjat. Vi har nu bara tre dagar kvar av de 10 vi har totalt for att fa spanskan pa topp.. vi far se hur det gar..men forbattring har det blivit i alla fall..poco a poco ;)
Nu har det paserat en helg har i Sucre, en helg som var lika fylld av intryck som dagarna innan.
I lordags var vi hela dagen i Potosí, som faktiskt ar varldens hogst belagna stad, med sina 4000 meter over havet. Det ar ocksa en av sydamerikas idag fattigaste stader. En stad som under 1600-talet i motsats var en av varldens RIKASTE och mest tatbefolkade(!). Potosí har namligen en silvergruva, som spanjorerna mer eller mindre uttomde under kolonialtiden, och som man kan forsta, sa blev inte mycket kvar i Bolivia..valdigt lite, om ens nagot hamnade hos bolivias urbefolkning. Gruvan ar fortfarande i bruk, men som sagt, det ar mycket svart att hitta nagot silver i berget nu. Manga som jobbar och bor vid gruvan har generationer av gruvarbetare bakom sig och har svart att slappa den stolta traditionen, aven om familjerna lever otroligt fattigt. Sa det handlar om valet att "svika sina forfader och historia" eller "ge sin familj mojlighet till en battre framtid." Det ar antagligen ett svart beslut eftersom en andring inte ar en garanti for forbattring.
Vi fick i full gruvarbetarmundering ga in i en av de otroligt manga gruvgangar som finns i Potosí. Det ska erkannas att det var skont att komma ut i det fria igen, efter nagon timma inne i morkret och vaggarna som faktiskt smulades sonder som sand nar man tog pa dem. Det var dock en intressant tur, vi hade en guide med oss, Wilfredo, som sjalv borjade jobba i gruvan nar han var 12 ar, men som nu driver eget guideforetag istallet. Det ar generellt mycket unga manniskor som jobbar i gruvan. Anmarkningsvart ar att medellivslangden for en gruvarbetare ar 35-40 ar.. inte helt ofarligt jobb med andra ord..
Det finns hur mycket som helst att beratta om gruvan i Potosí, men jag far beharska mig, sa ni orkar lasa :)
Sondagen gick at till en trekkingutflykt som i forvag sades ta 4 timmar, men som landade pa 9 timmar, en smarre andring i planeringen.. Vi fick aka minibuss uppfor slingriga vagar, for att ta oss upp till en gammal inkaled, som vi skulle vandra. Vi tog oss fran 3800 m.o.h ner til ca 2800 m.o.h, en vandring pa ca 7 km, en pafrestande fard minst sagt.. Men, utsikten var himmelsk, eller "divina" som det utlovades (gudomlig). Sa det var vart anstrangningen..
Dock var halva gruppen, inklusive mig sjalv, sangliggandes hela mandagen efter att ha tomt sina magar pa alla mojliga otrevliga vis pa sondagnatten.. vi kan lamna det dar.. mer info kanns mest onodig..
Kanske var det hojden, anstrangningen, solsting eller ren utmattning. Eller sa hade vi fatt i oss lera efter att tre ganger ha hjalpts at att kasta stora stenar i de enorma lersparen som bussen envisades med att kora fast i.. och vi snackar inte lervag a la Sverige nu.. utan lervag a la Bolivia.. Inte att leka med. Jag kan saga att alla sag ut att ha varit med i gyttjekrig efterat, vissa kanske mer at gyttjebrottningshallet.. Just for stunden sa var det faktiskt ganska roligt, en upplevelse sa att saga.. men det vore kanske inte konstigt om vi fick i oss nagot av den "roliga" leran..darav mangas mindre roliga, nattliga foljder..
Men, nu borjar vi allihop bli fit for fight igen, skont nog.. sa, nu kanns det som sagt faktiskt vart besvaret :) Hasta luego amigos y amigas!
Nu har det paserat en helg har i Sucre, en helg som var lika fylld av intryck som dagarna innan.
I lordags var vi hela dagen i Potosí, som faktiskt ar varldens hogst belagna stad, med sina 4000 meter over havet. Det ar ocksa en av sydamerikas idag fattigaste stader. En stad som under 1600-talet i motsats var en av varldens RIKASTE och mest tatbefolkade(!). Potosí har namligen en silvergruva, som spanjorerna mer eller mindre uttomde under kolonialtiden, och som man kan forsta, sa blev inte mycket kvar i Bolivia..valdigt lite, om ens nagot hamnade hos bolivias urbefolkning. Gruvan ar fortfarande i bruk, men som sagt, det ar mycket svart att hitta nagot silver i berget nu. Manga som jobbar och bor vid gruvan har generationer av gruvarbetare bakom sig och har svart att slappa den stolta traditionen, aven om familjerna lever otroligt fattigt. Sa det handlar om valet att "svika sina forfader och historia" eller "ge sin familj mojlighet till en battre framtid." Det ar antagligen ett svart beslut eftersom en andring inte ar en garanti for forbattring.
Vi fick i full gruvarbetarmundering ga in i en av de otroligt manga gruvgangar som finns i Potosí. Det ska erkannas att det var skont att komma ut i det fria igen, efter nagon timma inne i morkret och vaggarna som faktiskt smulades sonder som sand nar man tog pa dem. Det var dock en intressant tur, vi hade en guide med oss, Wilfredo, som sjalv borjade jobba i gruvan nar han var 12 ar, men som nu driver eget guideforetag istallet. Det ar generellt mycket unga manniskor som jobbar i gruvan. Anmarkningsvart ar att medellivslangden for en gruvarbetare ar 35-40 ar.. inte helt ofarligt jobb med andra ord..
Det finns hur mycket som helst att beratta om gruvan i Potosí, men jag far beharska mig, sa ni orkar lasa :)
Sondagen gick at till en trekkingutflykt som i forvag sades ta 4 timmar, men som landade pa 9 timmar, en smarre andring i planeringen.. Vi fick aka minibuss uppfor slingriga vagar, for att ta oss upp till en gammal inkaled, som vi skulle vandra. Vi tog oss fran 3800 m.o.h ner til ca 2800 m.o.h, en vandring pa ca 7 km, en pafrestande fard minst sagt.. Men, utsikten var himmelsk, eller "divina" som det utlovades (gudomlig). Sa det var vart anstrangningen..
Dock var halva gruppen, inklusive mig sjalv, sangliggandes hela mandagen efter att ha tomt sina magar pa alla mojliga otrevliga vis pa sondagnatten.. vi kan lamna det dar.. mer info kanns mest onodig..
Kanske var det hojden, anstrangningen, solsting eller ren utmattning. Eller sa hade vi fatt i oss lera efter att tre ganger ha hjalpts at att kasta stora stenar i de enorma lersparen som bussen envisades med att kora fast i.. och vi snackar inte lervag a la Sverige nu.. utan lervag a la Bolivia.. Inte att leka med. Jag kan saga att alla sag ut att ha varit med i gyttjekrig efterat, vissa kanske mer at gyttjebrottningshallet.. Just for stunden sa var det faktiskt ganska roligt, en upplevelse sa att saga.. men det vore kanske inte konstigt om vi fick i oss nagot av den "roliga" leran..darav mangas mindre roliga, nattliga foljder..
Men, nu borjar vi allihop bli fit for fight igen, skont nog.. sa, nu kanns det som sagt faktiskt vart besvaret :) Hasta luego amigos y amigas!
torsdag 12 februari 2009
Fangelse och kvinnojour
Alla kvallar denna vecka har vi studiebesok inom vart kurstema, manskliga/barns rattigheter.
Igar var vi pa fangelset San Roque har i Sucre for att se hur de 15 kvinnorna som sitter dar har det. Det ar avdelat man och kvinnor, och vi slapptes alltsa in pa kvinnoavdelningen efter att ha lamnat in vara pass och mobiler till vakten forst.
Det var en ganska liten avdelning de hade att dela pa darinne. Vissa delade cell som viserligen var som mer eller mindre slitna smarum. Jag och Clara fick ga med en tjej, Lidia, in till hennes krypin som var inrett med lite lanat krimskrams fran fangelset. Vi forsokte prata lite om hennes situation, hon hade varit dar ett ar och skulle sitta av ett och ett halvt ar till. For vad hon satt fangslad fragade vi inte, men de flesta som sitter harinne har akt in for mindre stolder och inbrott for att noden tvingat dem, och nagra sitter inne for droghandel. Kvinnan som halsade oss valkomna in pa avdelningen sitter dock av ett 30-arigt straff for vad hon kallar svartsjukemord pa sin man. En valdigt sot och trevlig dam com verkade hur harmlos som helst..
Det kandes trots allt valdigt sakert och tryggt att vara darinne, alla kandes som vilka kvinnor som helst och man forstod att de inte hade det latt darinne. De utfor en hel del hantarbete som de forsoker forsorja sig pa vilket ar ratt svart eftersom det mycket sallan kommer besokare, alltsa potentiella kopare, till fangelset.. 4.50 bolivianos var, vilket motsvarar ungefar 5 kronor, far dessa kvinnor om dagen av staten. Det har med andra ord inte speciellt mycket att leva pa..
Aven om det var manga tunga amnen det talades om under besoket fanns det ocksa lite gladje med. Vi hade med Gunillas hjalp kopt med oss 15 meter tyg, farger och penslar till allihop for att bidra med nagot till deras hantarbete. Det verkade vara valdigt uppskattat, vilket sjalvklart var roligt att se. Dessutom fanns en 4-arig flicka, Rut, pa fangelset ocksa. Trots det tragiska i det faktum att hon var dar, spred hon i alla fall gladje och energi. Hon ar dotter till en av kvinnorna som sitter dar, och Rut har alltsa sorgligt nog fangelset som sin hemadress. Hon ar antagligen (kanske som tur ar) omedveten om att det ar en valdigt speciell och svar situation hon befinner sig i. Pa dagarna gar hon i alla fall pa ett dagis utanfor fangelset dit en fangelsevakt foljer henne, och sen hamtar henne tillbaka. Rut blev, nar jag visade kortet jag tagit av henne, valdigt fascinerad av min kamera, och nar hon val upptackte konsten att fota sa blev jag utan kamera under atminstone 10 minuter.. sa nu har jag foton pa allt och alla fram himmel och jord som befann sig i hennes narhet under de tio minuterna :)
Idag pa eftermiddagen har vi besokt en kvinnojour dar man hjalper kvinnor som blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt utnyttjade av sina man. Har far de gratis hjalp pa alla satt, och de kan bo har, fran nagra dagar upp till ett ar om det ar nodvandigt. Aven barnen kan bo har. Nu fick vi en rundtur pa organisationen och fick aven lite snabbt traffa tva kvinnor och deras barn som bara varit dar nagra dagar. De hade jobbat hart hela dagen for att gora "pasteles", typ efterrattspiroger, och en slags fruktsoppa, gjord av en sarskild rod majs, vars namn jag tyvarr inte kommer ihag..Det var delikat ska jag tala om i alla fall! Barnen gav oss alla varsitt hjarta dar det stod "Una persona vale más que un mundo" som betyder "en person ar vard mer en en varld" som ar organisationens ledord. En jattefin gest, bade mat och hjartan, som vi besvarade med att bidra med lite klader och annat smatt och gott till de tva familjerna. Aterigen far vi god anvandning for de pengar som ni slaktingar och vanner har hjalpt oss att fa ihop infor resan..
Imorgon ar det besok pa ett dagis dar det tydligen ska finnas 120 barn att prata och umgas med..det blir spannande.. :)
Nu ska jag ga med denise och carin till nat café och ata nanting och skriva lite spanskalaxa.
Tills nasta gang.. hoppas ni mar bra allihop!
Chao!
Igar var vi pa fangelset San Roque har i Sucre for att se hur de 15 kvinnorna som sitter dar har det. Det ar avdelat man och kvinnor, och vi slapptes alltsa in pa kvinnoavdelningen efter att ha lamnat in vara pass och mobiler till vakten forst.
Det var en ganska liten avdelning de hade att dela pa darinne. Vissa delade cell som viserligen var som mer eller mindre slitna smarum. Jag och Clara fick ga med en tjej, Lidia, in till hennes krypin som var inrett med lite lanat krimskrams fran fangelset. Vi forsokte prata lite om hennes situation, hon hade varit dar ett ar och skulle sitta av ett och ett halvt ar till. For vad hon satt fangslad fragade vi inte, men de flesta som sitter harinne har akt in for mindre stolder och inbrott for att noden tvingat dem, och nagra sitter inne for droghandel. Kvinnan som halsade oss valkomna in pa avdelningen sitter dock av ett 30-arigt straff for vad hon kallar svartsjukemord pa sin man. En valdigt sot och trevlig dam com verkade hur harmlos som helst..
Det kandes trots allt valdigt sakert och tryggt att vara darinne, alla kandes som vilka kvinnor som helst och man forstod att de inte hade det latt darinne. De utfor en hel del hantarbete som de forsoker forsorja sig pa vilket ar ratt svart eftersom det mycket sallan kommer besokare, alltsa potentiella kopare, till fangelset.. 4.50 bolivianos var, vilket motsvarar ungefar 5 kronor, far dessa kvinnor om dagen av staten. Det har med andra ord inte speciellt mycket att leva pa..
Aven om det var manga tunga amnen det talades om under besoket fanns det ocksa lite gladje med. Vi hade med Gunillas hjalp kopt med oss 15 meter tyg, farger och penslar till allihop for att bidra med nagot till deras hantarbete. Det verkade vara valdigt uppskattat, vilket sjalvklart var roligt att se. Dessutom fanns en 4-arig flicka, Rut, pa fangelset ocksa. Trots det tragiska i det faktum att hon var dar, spred hon i alla fall gladje och energi. Hon ar dotter till en av kvinnorna som sitter dar, och Rut har alltsa sorgligt nog fangelset som sin hemadress. Hon ar antagligen (kanske som tur ar) omedveten om att det ar en valdigt speciell och svar situation hon befinner sig i. Pa dagarna gar hon i alla fall pa ett dagis utanfor fangelset dit en fangelsevakt foljer henne, och sen hamtar henne tillbaka. Rut blev, nar jag visade kortet jag tagit av henne, valdigt fascinerad av min kamera, och nar hon val upptackte konsten att fota sa blev jag utan kamera under atminstone 10 minuter.. sa nu har jag foton pa allt och alla fram himmel och jord som befann sig i hennes narhet under de tio minuterna :)
Idag pa eftermiddagen har vi besokt en kvinnojour dar man hjalper kvinnor som blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt utnyttjade av sina man. Har far de gratis hjalp pa alla satt, och de kan bo har, fran nagra dagar upp till ett ar om det ar nodvandigt. Aven barnen kan bo har. Nu fick vi en rundtur pa organisationen och fick aven lite snabbt traffa tva kvinnor och deras barn som bara varit dar nagra dagar. De hade jobbat hart hela dagen for att gora "pasteles", typ efterrattspiroger, och en slags fruktsoppa, gjord av en sarskild rod majs, vars namn jag tyvarr inte kommer ihag..Det var delikat ska jag tala om i alla fall! Barnen gav oss alla varsitt hjarta dar det stod "Una persona vale más que un mundo" som betyder "en person ar vard mer en en varld" som ar organisationens ledord. En jattefin gest, bade mat och hjartan, som vi besvarade med att bidra med lite klader och annat smatt och gott till de tva familjerna. Aterigen far vi god anvandning for de pengar som ni slaktingar och vanner har hjalpt oss att fa ihop infor resan..
Imorgon ar det besok pa ett dagis dar det tydligen ska finnas 120 barn att prata och umgas med..det blir spannande.. :)
Nu ska jag ga med denise och carin till nat café och ata nanting och skriva lite spanskalaxa.
Tills nasta gang.. hoppas ni mar bra allihop!
Chao!
onsdag 11 februari 2009
Rapport fran Sucre
Forst, tack allihop for dom fina halsningarna jag fatt i kommentarerna till mina inlagg! Det ar verkligen jattekul att hora ifran er och att ni ar intresserade av att lasa om mina strapatser!
For att lugna syster och kusin.. min kamera fungerar fint, det ar bara overforingen till andra media som gar mindre bra.. men det ska nog losa sig..ratt snart hoppas jag eftersom jag redan efter fem dagar ar uppe i 500 foton.. :)
Nu, en "liten" rapport. Det ar egentligen omojligt eftersom man hinner vara med om sa galet mycket pa sa kort tid.. Nu ar vi i alla fall framme i Sucre som ar en av de storsta staderna i Bolivia med 300 000 invanare. Har ar de flesta starkt overtygade (och aven angelagna om att overtyga oss) om att det ar just Sucre som ar Bolivias huvudstad och inte La Paz, som faktiskt klart och tydligt star som oficiell huvudstad. Mycket spannande..
I Sondags flyttade vi alla in i varsin vardfamilj har i Sucre. Jag bor hos en kvinna som heter Nancy och hennes 17-arige son Victor. Det ar valdigt speciellt att komma in i nagons hem pa det viset och att bara kunna gora sig forstadd pa spanska. Men det ar givande! Tanken har i Sucre ar ju att vi ska forbattra sprakkunskaperna och komma in i kulturen. Jag har ett eget rum och en egen toalett, i vilken man, precis som resten av landet, inte far slanga papper. Nagot att vanja sig vid. Varmdusch har jag faktiskt till och med. Men den ar mer dusch an varm..
Idag ar det onsdag och vi har gatt tre dagar pa La Academia Latinoamericana de Español har i Sucre. De har tva veckorna har vi spanskalektioner fram till lunch och sedan gar vi hem till vara respektive familjer och lagar och ater lunch med familjen. Det ar ratt maktiga maltider som alltid bestar av en soppa till "forratt" (modell gigantisk) och en huvudratt med kott, ris, pasta eller potatis (och ibland allt pa en gang) sa matt pa lunchen blir man! Frukosten daremot ar inte av min natur. Den bestar av en luftfylld brodbit och en kopp te. Det blir till att ga pa diet for mig som ar van vid att ata en tallrik fil eller grot, tva smorgasar, ett agg, ett glas juice och en kopp te pa det. Jag ska handla kex imorgon pa det enda "storkopet" á la Ica som finns har for att klara mig fram till lunchen. Man far ju anpassa sig, helt klart, men for allas trevnad ar det nog bast att jag far mina kex att knapra pa tills min mage (och mitt humor) vant sig lite battre vid nedskarningarna..
Pa tal om mat.. nu ska jag kila ivag och fylla min mage med nagonting middagsaktigt..
Hasta luego amigos!
For att lugna syster och kusin.. min kamera fungerar fint, det ar bara overforingen till andra media som gar mindre bra.. men det ska nog losa sig..ratt snart hoppas jag eftersom jag redan efter fem dagar ar uppe i 500 foton.. :)
Nu, en "liten" rapport. Det ar egentligen omojligt eftersom man hinner vara med om sa galet mycket pa sa kort tid.. Nu ar vi i alla fall framme i Sucre som ar en av de storsta staderna i Bolivia med 300 000 invanare. Har ar de flesta starkt overtygade (och aven angelagna om att overtyga oss) om att det ar just Sucre som ar Bolivias huvudstad och inte La Paz, som faktiskt klart och tydligt star som oficiell huvudstad. Mycket spannande..
I Sondags flyttade vi alla in i varsin vardfamilj har i Sucre. Jag bor hos en kvinna som heter Nancy och hennes 17-arige son Victor. Det ar valdigt speciellt att komma in i nagons hem pa det viset och att bara kunna gora sig forstadd pa spanska. Men det ar givande! Tanken har i Sucre ar ju att vi ska forbattra sprakkunskaperna och komma in i kulturen. Jag har ett eget rum och en egen toalett, i vilken man, precis som resten av landet, inte far slanga papper. Nagot att vanja sig vid. Varmdusch har jag faktiskt till och med. Men den ar mer dusch an varm..
Idag ar det onsdag och vi har gatt tre dagar pa La Academia Latinoamericana de Español har i Sucre. De har tva veckorna har vi spanskalektioner fram till lunch och sedan gar vi hem till vara respektive familjer och lagar och ater lunch med familjen. Det ar ratt maktiga maltider som alltid bestar av en soppa till "forratt" (modell gigantisk) och en huvudratt med kott, ris, pasta eller potatis (och ibland allt pa en gang) sa matt pa lunchen blir man! Frukosten daremot ar inte av min natur. Den bestar av en luftfylld brodbit och en kopp te. Det blir till att ga pa diet for mig som ar van vid att ata en tallrik fil eller grot, tva smorgasar, ett agg, ett glas juice och en kopp te pa det. Jag ska handla kex imorgon pa det enda "storkopet" á la Ica som finns har for att klara mig fram till lunchen. Man far ju anpassa sig, helt klart, men for allas trevnad ar det nog bast att jag far mina kex att knapra pa tills min mage (och mitt humor) vant sig lite battre vid nedskarningarna..
Pa tal om mat.. nu ska jag kila ivag och fylla min mage med nagonting middagsaktigt..
Hasta luego amigos!
lördag 7 februari 2009
And now, we´ve flown..
Ja, då var vi här.. I Sydamerika, på Anderna, i Bolivia! Det måste erkännas att det är svårt att ta in att vi faktiskt befinner oss på andra sidan Atlanten, att vi nu har påbörjat resan som vi pratat om, förberett, och haft i centrum så länge. Det har hela tiden känts som något som ligger långt fram i tiden och som aldrig riktigt skulle komma nära. Men, se det gjorde det. Resan, Bolivia, La Paz, den stora upplevelsen, allt det är här, alldeles just nu, och jag försöker förstå det.
Känslan när vi klev av planet var helt otrolig. Vi åkte hemifrån onsdag natt i det slaskigaste av snöovader och klev, ett och ett halvt dygn senare efter 18 timmars sittande på tre olika flyg, ut i en gassande morgonsol utanför El Altos flygplats. Med solskyddsfaktor 30 i ansiktet, lite faktor 50 på näsan, ett förvirrat huvud samt en välanvand och rastlös sätesmuskel klev jag ut och blev alldeles lycklig. Exotiskt, det var det första ordet som dök upp i min dåsiga hjärna. Det var klarblå himmel, kraftigt solsken trots att klockan var 7 på morgonen och vacker grönska stod i förgrunden av snöklädda bergstoppar.. Jag blev faktiskt överraskad av det jag såg. Jag hade förväntat mig ett kalt, hårt och slitet landskap. Det med tanke på att El Alto är den fattiga före detta förorten, men numera staden, som i storlek med sina en miljon invånare faktiskt har gått om huvudstaden La Paz. På vägen från El Alto och dess 4000 meter över havet ner mot La Paz såg man dock, tyvärr, tydligt de tecken på fattigdom som man andå hade ställt in sig på att se här. Fotona får jag lägga till senare eftersom min kamera alternativt datorn här (eller båda två) strejkar för tillfället. Men, ett tips, här finns en bra artikel om El Alto for den som är intresserad: http://ubv.se/tidskriftenla/762/el-alto-lantisarnas-snabbvaexande-stad
Väl nere i La Paz ställde vi av vår packning på hotellet som vi bokat, ett mysigt litet ställe i La Paz centrum. Sen var det frukost som stod först på prioriteringslistan, en välbehovd sådan. Resten av dagen tog vi oss runt i stan så gott vi kunde for att utforska, och jaga boliviansk telefon och telefonkort. Något som visade sig vara knepigare an väntat, de flesta mobilerna är begagnade och har, som vi fått erfara, ett begränsat fungerande.
Vi fick känna av höjdens effekter, vissa mer än andra eftersom det är väldigt individuellt hur man påverkas. Efter 20 meter i minsta lutning gick i alla fall hjärtat på högvarv, och andfådd blev man så fort man yttrade ett par ord samtidigt som man gick.
Igår kväll var alla helt galet trötta, kanske inte så konstigt med tanke på resan och de extrema forhållandena här, för att inte nämna alla intryck. Vi åt ändå alla en god och mysig middag tillsammans innan vi, tröttare och tyngre i huvudet än jag kan minnas att man någonsin varit, överlyckligt intog sängen kl 9.
Nu är det lördag morgon, en godkänd frukost är avklarad och en ny dag av intryck väntar.
Ikväll ska hela truppen åka en 12 timmars nattbusstur till Sucre där den två veckor långa språkkursen väntar. ännu en trevlig natt for våra, forhoppningsvis härdade, sätesmuskler..
Jag onskar er alla en trevlig helg!
Kramar fran mig och La Paz
torsdag 5 februari 2009
Time to Fly
Så är det snart dags, på riktigt. Klockan tycks nästan tävla med sig själv om hur fort den kan få sina minuter att gå. Klockan visar snart på 01.00 och det innebär att vi om en halvtimme ska packa in oss i våra två minibussar för att ge oss av mot Köpenhamn där flyget ska ta oss vidare.
Först mellanlandar vi i London, där vi hoppas att det dåligt tajmade snökaoset har lagt sig, för att sedan snabbt hoppa över till nästa plan som tar oss till Miami.
Här får vi inte heller stanna speciellt länge, utan vi tar ett snabbt planbyte igen för att till slut hamna på det plan som styr riktningen mot Bolivia och dess huvudstad La Paz.
Klockan 12.45 svensk tid (06.45 lokal tid) på fredag ska vi, åtminstone enligt våra papper, ha landat på El Alto, flygplatsen i La Paz som faktiskt är den högst belägna i hela världen. Här kommer vi befinna oss på hela 4000 meters höjd, så man får säkerligen prova på en viss höjdsjuka de första dagarna under tiden kroppen vänjer sig.
Det kommer bli nästan två hela dagar i La Paz innan vi på lördag kväll tar nattbussen söderut mot Sucre som är vår första egentliga anhalt. Här ska elva flitiga kurskamrater gå på språkkurs två veckor för att mata in så mycket spanska det bara går. Under tiden jag trimmar mig i det spanska språket kommer jag bo hos en lokal familj som jag ska berätta mer om lite senare.
01:20, nu är det verkligen hög tid att släcka ned datorn, knäppa igen 60-litersryggsäcken och härmed börja mitt äventyr..
Bolivia, here I come..Time to fly
Först mellanlandar vi i London, där vi hoppas att det dåligt tajmade snökaoset har lagt sig, för att sedan snabbt hoppa över till nästa plan som tar oss till Miami.
Här får vi inte heller stanna speciellt länge, utan vi tar ett snabbt planbyte igen för att till slut hamna på det plan som styr riktningen mot Bolivia och dess huvudstad La Paz.
Klockan 12.45 svensk tid (06.45 lokal tid) på fredag ska vi, åtminstone enligt våra papper, ha landat på El Alto, flygplatsen i La Paz som faktiskt är den högst belägna i hela världen. Här kommer vi befinna oss på hela 4000 meters höjd, så man får säkerligen prova på en viss höjdsjuka de första dagarna under tiden kroppen vänjer sig.
Det kommer bli nästan två hela dagar i La Paz innan vi på lördag kväll tar nattbussen söderut mot Sucre som är vår första egentliga anhalt. Här ska elva flitiga kurskamrater gå på språkkurs två veckor för att mata in så mycket spanska det bara går. Under tiden jag trimmar mig i det spanska språket kommer jag bo hos en lokal familj som jag ska berätta mer om lite senare.
01:20, nu är det verkligen hög tid att släcka ned datorn, knäppa igen 60-litersryggsäcken och härmed börja mitt äventyr..
Bolivia, here I come..Time to fly
måndag 2 februari 2009
I'm Ready to Fly
Det är måndag kväll, två nätter till avresa mot Köpenhamns flygplats och jag har äntligen skapat en blogg. En liten enkel dagbok för att hålla er, mina nära och kära, uppdaterade om vad som händer och sker när jag beger mig till Sydamerikas fattigaste land; det mångkulturella och intressanta BOLIVIA.
Bolivia som alldeles i denna stund är med om betydande förändringar. I detta land, där 60-70% av den 9 miljoner stora befolkningen består av ursprungsfolk men där den vita, rika minoriteten hittills tagit sig ensamrätt på det mesta, har man just röstat igenom en ny grundlag. I den erkänns till exempel ursprungsbefolkningens rättigheter och deras många olika kulturer och språk, man har gjort en jordreform som sätter en gräns för hur mycket mark en enda person får äga och man har också gett kvinnorna större frihet och möjligheter. Det är en viktig och stor förändring som håller på att ske i Bolivia, och även i Sydamerika som kontinent. Förhoppningsvis har vi turen att på flera sätt få se och uppleva positiva följder av den här pågående förändringen.
Trots att nervositet och resfeber under ganska lång tid har varit lite onödigt stora delmoment av mina reseförberedelser så känns det nu otroligt spännande och motiverande att få åka iväg och ta del av allt som Bolivia har att visa, både bra och dåligt. Jag ser fram emot att äntligen få se och uppleva allt med egna ögon efter allt man läst, sett och fått berättat för sig. Jag ska ta in så mycket jag bara kan, lära mig av det Bolivia visar mig, och ta med mig allt hem och berätta vidare för alla som vill lyssna, och säkerligen även dom som inte vill..
Jag hoppas att ni kommer ha glädje av att följa mitt lilla äventyr genom mitt relativt helhjärtade försök till bloggande, och samtidigt blir det nog ett bra sätt för mig själv att ta in och reflektera över allt det jag får uppleva uppe på de höga höjderna på andra sidan el Atlántico.
Jag återkommer snart kära vänner,
och jag hoppas ni alla har det bra fint tills dess!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)