En vanlig dag i Alto Buena Vista

Nu ar klockan egentligen alldeles for mycket for att skriva blogginlagg. Dygnsrytmen har lagts om till nagot som ar i klass med den man hade under mellanstadietiden, helt otroligt, men ganska trevligt och valfungerande! Somn kan mycket val vara nagot jag underskattat under alltfor lang tid..


En god natts somn ar nagot man verkligen behover har. Dagarna ar langa, kravande och handelserika, mest pa ett positivt satt. Har i Alto Buena Vista borjar vi dagarna klockan sju da jag och Carin lyfter vara huvuden fran vara buckliga kuddar, viker undan vara filtar och gar ut till brunnen for att skolja vara ansikten. En skoljning som for ovrigt ar lika med den dagliga "duschen". Renlighet ar inget som star sarskilt hogt upp pa prioritetslistan just har och just nu. "Man tar seden dit man kommer" sager jag och Carin och samlar pa oss lite mer skit mellan tarna.

Runt halv 8 ater vi tillsammans med barnen en frukost som oftast bestar av en fralla med marmelad och ibland aggrora. Det ar ganska gott och ganska mattande, aven om det inte ar i narheten av valsorterad frukost á la Sverige. Valdigt ofta serveras vi nagon sorts dryck av majs, en ravara som anvands mycket flitigt (ibland lite val flitigt kan det tyckas) i alla dess former har i Bolivia. Vi ar inte overfortjusta i den traditionen, varken jag eller Carin. Men ibland, nar vi har tur, far vi varmt vatten med chokladpulver. Det ar finfrukost det!

Klockan halv 9 borjar barnen samt jag och Carin dagarna i skolan Atiy har i Alto Buena Vista. For att ta sig dit kravs en promenad langs en stenig stig i absolut nerforsbacke, nagot som inte ar det bekvamaste. Att ha den mest fantastiska utsikten har sitt pris, och om det ar jobbigt att ta sig NER till skolan, da ska ni veta hur det ar att ta sig hem, uppfor..det kostar vill jag lova. Ni kan forvanta er att det ar med rejala vad- och larmuskler och ett fint flas som jag kommer atervanda till Sverige om en manad!

Pa skolan haller jag och Carin mestadels till i biblioteket, ett rum med slitna trabord och ministolar, dar en kvinna vid namn Narda handleder oss, ibland battre, ibland samre..Hit kommer delar av klasser, arskurs 1-5, vid olika tillfallen i veckan for att dessa elever behover extra stod i undervisningen. Det ar rejalt stora klasser, sa nar man sager att "nagra" ur varje klass kommer dit sa menar man 20-25 elever.. Jag och Carin har redan hunnit traffa sa pass manga barn under undervisningen i biblioteket att nastan vartenda barn ropar "Hermanita!" eller "Gringita!" efter en och kommer springande for att ge en kram eller halla ens hand. Ganska mysigt for hjartat. Paminner mig lite om hur alla barn hemma i Gustafs alltid har vinkat sa fort de ser var graa Ford-buss kora forbi, eftersom de forutsatter att det ar mamma Katarina som kor den. Barnen har ar inte det minsta blyga, de kommer garna fram och hejar, pratar eller bara ler mot en, aven om jag och Carin manga ganger ar osakra pa om vi sett dem forr. Man marker tydligt att manga barn ar mer eller mindre desperata efter bade narhet och uppmarksamhet.. Samtidigt som det ar mysigt att barnen valdigt ihardigt soker ens narhet och sallskap ar det sorgligt att tanka pa att anledningen till detta sokande kanske inte alltid ar lika mysig.

Pa bibliotekslektionerna har det hittills genomforts bade matteprov, pyssel och alfabetstraning. Det skiljer sig saklart mellan de olika arskurserna vad det pagar for aktiviteter, men de flesta yngre tranar mest pa alfabetet, nagot som de alltsa ligger efter med jamfort med sina klasskamrater. I biblioteket haller ocksa nagra barn till som enbart pratar Quechua, ett indiansprak som ar ett av de tva storsta i Bolivia. Det ar valdigt vanligt att de som flyttar in till staderna fran landet tidigare bara har pratat sitt ursprungssprak, och darmed kan barnen inte heller nagon spanska nar de kommer in i klasserna i staderna. Med dessa barn ovar vi ocksa mest pa alfabetet, tragglar vokaler och uttal med mera. For det mesta har det har jobbet i biblioteket varit roligt, man kanner sig valbehovd och onskad. Samtidigt ar det ett fruktansvart kravande jobb att vara den har sortens hjalplarare. Skolan har i allmanhet ganska daliga resurser, bade vad galler material, personal och utrymme, och det gor att det blir valdigt stimmigt, brakigt och stundtals svarhanterat. Det marks att dessa barn lever under svara forhallanden, nagot som tar uttryck i att manga ar valdsamma, brakiga och kraver valdigt mycket uppmarksamhet. Det var exempelvis inte den roligaste situationen jag hamnade i nar jag fick forsoka agera fredsmaklare pa en sadar fungerande spanska nar tva 8-ariga pojkar valdsamt borjade slita och dra i en sax vilken bada lika bestamt havdade sig vara agare till. Overhuvudtaget ser man mycket slag, knuffar och oenigheter mellan klasskamraterna, mellan bade tjejer och killar. Mig och Carin har de flesta dock tagit emot med karlek. Det ar markbart spannande med ett par bleka och blonda "gringitas" som vandrar runt i en forort som Alto Buena Vista.

Vid tiden for lunch, kl 12.30, borjar jag och Carin den langa, harda och forhoppningsvis konditionsgivande vandringen hemat. Med inplanerade och valbehovda vattenpauser flasar vi oss i slowmotion uppfor den branta stigen upp mot vart hus som sjalvklart maste vara det som ligger hogst upp av alla man ser nar man blickar upp mot bergssluttningen fran skolan. Peppande. Denna veckan har, for att gora vara vandringar extra jobbiga, varit valdigt varm, kring 30 grader och en gassande sol. Dessa dagar har darfor om mojligt kravt annu mer flasande fran oss samt en mycket stor noggrannhet med keps eller sjal pa huvudet som skydd for den mycket starka sol vilken jag i sondags, efter tredje natten med magsjuka á la "sundast-att-fortranga", till slut insag var boven i detta hogst otrevliga och aterkommande drama.

Val hemma blir det forst en nodvandig aterhamtning pa sangen, for att aterfa en nagorlunda normal puls, och sen en snabb lunch, for att sedan vackert ga vagen ner mot skolan igen. Mellan klockan 2 och 4 befinner jag och Carin oss pa El centro de Salud, ett halsocenter, dar man undvarat lite utrymme for att halla i eftermiddagsverksamhet for ett tiotal barn som inte just har nagot att ga hem till; till exempel ett helt tomt hus eller ett hem dar en alkoholiserad foralder vantar. Vi hjalps at att gora laxor, ritar, spelar spel eller kollar pa film. Vi ser ocksa till att barnen far i sig lite naring, nagot som inte ar sakert att de far annars. Detta ger vi i form av den pulvermjolk som alla anvander har, vilken blandas ut med vatten, och ibland nagot kex till det. Den har verksamheten verkar valdigt uppskattad, och de flesta barnen vill inte ga darifran nar det ar dags att stanga igen. Efter stangning kl 4 gar i alla fall jag och Carin med begransad entusiasm aterigen uppfor backen for att val framme slanga oss pa sangen, utpumpade som vi ar, och ta igen oss en stund. Ja, sa ser vara dagar ut har I Alto Buena Vista, más o menos..

Vardagarna ar som sagt ganska kravande, bade psykiskt och fysiskt, och man ser darfor fram emot helg, det ska erkannas. Imorgon ar det fredag, och darmed lika med ny helg i sikte, vilket ska bli valdigt skont. Jag och Carin planerar att utforska de centrala delarna av Cochabamba, for att sedan nasta helg, som kommer vara den sista har i Cochabamba, forhoppningsvis passa pa att gora nagon langre, storre utflykt.

Men nu ar det dags att hamta ficklampan, toarullen och tandborsten for att forbereda sig infor att ga till sangs. Klockan ar trots allt mycket enligt min nya, bolivianska dygnsrytm..

¡Buenas Noches!
och manga kramar fran La Maggis